AJ EP IASAMM MOUVA BEVPTJVAN IVA Svenska slöjdföreningen sammanträdde i går afton för att afgöra några ordningsfrågor. Så tillkännagafs att kungörelse om ansökningar till resestipendier af Wallmarkska fonden redan under denna månad kommer att offentliggöras, alltgå ett par månader tidigare än vanligt, och detta med anledning af verldsexpositionens i Wien öppnande den 1 instundande maj, till hvilken man antagit att blifvande stipendiater i första rummet skulle önska begifva sig. Vidare tillkännagafs att bifall blifvit tillstyrkt till de ändringar i föreningens stadgar, som af major Adelsköld vid ett föregående sammanträde blifvit genom motion föreslagna, afseende ett lämpligare sätt för val af ledamöter. Utlåtandet i ämnet, som upplästeg, blef bordlagdt till nästa sammankomst. Sekreteraren redogjorde härefter för första utskottets åtgärder i afseende på ordnandet af konstindustrimuseet, i sammanhang hvarmed omnämdeg, dels åtskilliga nyligen aflemnade gåfvor till detsamma, dels att det nu fåtf särskild lokali huset nr 48 Klarabergsgatan två trappor upp, der intresrerade hvarje dag kl. 11—12 hafva tillträde till samlingarne, dels slutligen att amanuensen Upmark och friherre L. G. Manderström, hvilka erbjudit sig att utan lön vid museet tjenstgöra, blifvit antagna, den förre till konservator, den senare till amanuens. Till revisorer valdes rådman Ulrich, juveleraren Carleman och kamrer Holmström och till ledamöter af föreningen: amanuensen Upmark, bruksegaren K. Michaelgon på Schebo, possessionaten H. Zetterberg, ingeniör H. Asplund, skogsinspektörerna H. Grahl och Kjellerstedt, jägmästarne A. Cnattingius, E. Hemberg, Holmertz, J. Arpi, E. Lindholm, C. G. Göthe, C. Degerman, bruksegaren P. G. Tamm på Elfkarleby och kammarherron Liliestjerna på Eka. Hvad som egentligen samlade intresset under denna sammankomst var ett kort föredrag af prefessor L. Dietrichson i sammanhang med förevisandet af afgjutningar utaf det s. k. Hildesheim-fyndet. Dessa afgjutningar i metall, särdeles fint utfärda, ba som bekant blifvit skänkta hit af intendonten Magnus i Berlin. Sedan hr Dietrichson såsom inledning bland annat erinrat om dels att romerska silfverkärlens former och orneriog rönt en stark påverkan af grekiska förebilder, dels att romarne tillverkade särskilda kärl, som uppställdes på en bred list utefter väggarne enkom för att pryda boningsrummen, ett bruk så allmänt, att Plinius särskildt anmärker att Rom utmärkte sig för en mycket stor och allmän lyx af konstarbetade silfverkärl, omnämde han de tid efter annan gjorda större fynden af samlingar utaf sådana kärl, hvilka fynd, jemte den beundran de hos konstvännen måste väcka, gifva en föreställning om det allmänna bruk, som sådana dyrbara kärl hade i det romerska hushållet. Det fynd, som nu var i fråga, gjordes 1868 i närheten af staden Hildesheim af några soldater, hvilka voro sysselsatta med att uppkasta en skottvall. Omkring 9 fot under jordytan stötte de med spaden mot ett uppoch nedvändt större kärl med kittelformig botten, men högre och mer hopdragna sidoväggar, liknande en urnas. Inuti detta kärl, som begagnats till vinblandare eller någonting motsvarande våra bålarX, fanns en hel mängd andra kärl för olika behof inom hushållet. Klangen angaf straxt att dessa kärl voro af silfver och arkeologerna kommo genast i lifligaste rörelse för att få utrönt betydelsen af detta fynd. Flera gissningar om dess ålder gjordes i början, men slutligen enades man om, hvad som numera ej lärer kunna blifva underkastadt någon vidare tvist, att man här stod framför silfverkärl, som förskrefyvo sig från Roms första kejsartid. Hr