-— 149 —
med möda döljande sin munterhet öfver hennes
komiska inträde och Joachims icke mindre
komiska flykt.
Hvem var det? upprepade tanten med denna
kraftiga betoning på hvarje särskildt ord, hvil-
ken uttrycker höjden af förvåning. Det var
en karl, det kunde jag se på blanklädersskorna
tätt framför min näsa. Men hvart tog han
vägen, om han inte klef öfver min person?
En karl, som klifver öfver en dam, utan att
hjelpa henne upp! Det finns bara en enda så
ohöflig karl i hela staden, och det är Joachim ;
men honom har jag genom mina egna rutor
sett gå till andra ändan af staden för några
minuter sedan med en stor blombukett i hand.
Således kunde det inte vara han. Hvem var
då den gemene manspersonen? En karl klifva
öfver enkepostmästarinnan Korall! Jo, det
skulle min salig man ha sett, då hade vi ge-
nast haft oss en ny skandal i staden.
Tant Apollonia, eller tant Polla, såsom hon
för korthetens skull kallades inom slägten,
satte sig med återeröfrad värdighet midt i
soffan, och mottog nådigt fru Evas uppmärk-
samhet att placera en dyna bakom hennes
rygg och en pall under hennes fötter.
Tack, söta Eva, för dynan, men pallen vet
du att mina långa ben alltid sgjuta ifrån sig.
Kom nu och sätt dig bredvid mig i ditt lilla
hörn, och säg mig hvad duvt var för ett karl-
kräk, som så kunde missfirma ett fint frun-
timmer ?4