Men Eva aktade sig väl för att säga tant
Polla sanningen. Hon visste att den starka
spänningen mellan gumman och Joachim skulle
genom den sista tilldragelsen blifva bringad
till det yttersta och framkalla en serie af
scener dem emellan.
CEn karl och en blankläderssko?4 frågade
Eva. CSöta tant Polla, det märks nog att tant
glömt sin lorgnett. Det är visst min blank-
lädersko, som tant far efter ?4
Dock, förgäfves sökte Eva blanda bort kor-
ten med att visa sin nätta sko, ty en späd
stämma ropade i detsamma på morbror Joa-
chim!
Morbror Joachim! Är det du, som haft
sönder min vackra hövagn?
Det är jag, min unge!4 svarade tant
Polla. Jag skall låta laga den. Men det
var ändå han, den omenniskan! BSanningen
kröp fram genom barnets mun! Men så visst
jag heter Apollonia Korall, född fröken Gyllen-
piil, så ska han inte ha hoppat öfver sina
köttsliga tant för ro skull. Den ohöfliga kra-
baten! Jag ska tvinga honom att förklara sig,
om jag också med våld ska bryta munlåset
från hans tillgjorda, förstummade läppar.
Tant Polla rasade.
Fingerborgar, synålsböcker, trådnystan, vax-
bitar och knappar i Evas sykorg tvingades
alt dansa om hvarandra, för att liksom ge en
bild af striden i den förolämpade damens inre.
Aj! den välsignade saxen! Han stack mig