Men Eva aktade sig väl för att säga tant Polla sanningen. Hon visste att den starka spänningen mellan gumman och Joachim skulle genom den sista tilldragelsen blifva bringad till det yttersta och framkalla en serie af scener dem emellan. CEn karl och en blankläderssko?4 frågade Eva. CSöta tant Polla, det märks nog att tant glömt sin lorgnett. Det är visst min blanklädersko, som tant far efter ?4 Dock, förgäfves sökte Eva blanda bort korten med att visa sin nätta sko, ty en späd stämma ropade i detsamma på morbror Joachim! Morbror Joachim! Är det du, som haft sönder min vackra hövagn? Det är jag, min unge!4 svarade tant Polla. Jag skall låta laga den. Men det var ändå han, den omenniskan! BSanningen kröp fram genom barnets mun! Men så visst jag heter Apollonia Korall, född fröken Gyllenpiil, så ska han inte ha hoppat öfver sina köttsliga tant för ro skull. Den ohöfliga krabaten! Jag ska tvinga honom att förklara sig, om jag också med våld ska bryta munlåset från hans tillgjorda, förstummade läppar. Tant Polla rasade. Fingerborgar, synålsböcker, trådnystan, vaxbitar och knappar i Evas sykorg tvingades alt dansa om hvarandra, för att liksom ge en bild af striden i den förolämpade damens inre. Aj! den välsignade saxen! Han stack mig