JA HUV THRURRIG TIFR V VR SHIm Ve Kungl. svenska resereglementets magiska distinktioner. I en redogörelse för några af senaste statsrevisionens anmärkningar förekommer i Aftonbladet för den 10 dennes äfven följande sorglustiga redogörelse för vårt dråpliga resereglemente: Såväl reglementet sjelft som dess tillämpning — sådan den genom några märkvärdiga k. m:ts utslag blifvit fastställd — äro minst sagdt värda att studeras. Tror man, att den officiella ståndsskilnaden är död och begrafven, så erbjuder detta reglemente ypperligt tillfälle till korrigerande af en så grundfalsk villomening. Hvad voro väl förra riksdagsordningens fyra stånd mot reglementets nio klasser? Och hvad voro väl dessa få distinktioner mellan högloflige, högvördige, välloflige och hedervärde annat än en klumpig indelning i några stora naturliga raser, i jemförelse med resereglementets samvetsgrant de taljerade och hårfina pröfning af nio olika slags magar — allt ifrån vältaliga statsministersoch statsrådsmagar på 15 rdr pr dag ned till det yttersta djupets och mörkrets små, tysta och hofsamma nämndemansoch underjägaremagar på 2 rdr rmt? Maken till justerare af menniskors mått, mål och. vigt skall man ha svårt att framleta. Hur klaroch tydligt är det ej t. ex. att en universitet tetsprofessor omöjligen kan reda sig med mindre dagtraktamente än 7 rdr, medan universitetetsadjunkten, som naturligtvis har lättare att tygla sin aptit, beqvämligen tager sig ut med 4 rdr; att en vägfarande öfverjägare ej kan komma fram för ringare respenningar än 2: 50 för milen, medan en skollärare, som anständigtvis bör hafva en vida mindre kappsäck, utmärkt väl raskar åstad för 1 och 25! Ingenting kan vara riktigare än att embetsman, tillhörande någon af de fem första klasserna, tillgodonjuter resekostnad för betjent endast å de, äfven för ålderstigne och sjuke inspektionsresande, jemförelsevis beqväma jernvägsoch ångbåtsresorna, men ej när han pröfvar den kungl. svenska skjutsordningen. Mången tror, att ett reglemente bör afse en så rättvis ersättning som. möjligt. för alla slags förrättningsmäns verkliga kostnader med anledning af förrättningen; men bur oriktig den uppfattningen är, visar det gällande svenska reglementet. Åt en del bör endast en mycket koapp ersättning förunnas: att detta ordentligt iakttagits i reglementets bestämmelser om den lägsta klassen, är ådagalagdt med exempel och erfarenheter, som torde vara fullt bevisande. Deremot: skola ett förnuftigt reglementes bestämmelser om de högsta klasserna bereda svagt aflönade generaldirektörer tillfälle till en liten extra förtjenst: äfven detta har det mönstergilla reglemente, vi tala om, dragit försorg för, bland annat genom tillåtelsen att tillgodoräkna kostnadsersättning för betjening, äfven när sådan itckö medföres, hvilken tillåtelse bildar en särdeles passande not till texten i 2 6, som läser lagen om ansvar såsom för tjenstefelX, der någon uppgitver kostsammare befordringssätt än det af honom under resan verkligen använda. Kort sagdt, hur man betraktar denna lag, visar den sig, teoretiskt taget, oupphinnelig. Men sanningen fordrar det erkännandet, att tillämpningen hos densamma röjt en. förut dold brist, ne.nligen någon oklarhet, huruvida — såsom frågan kort och träffande blifvit uttryckt — samma dag kan två gånger för löpa och tvd gånger utom hemvistet tillbringae. Det har t. ex. inträffat, att en högre embetsman på en embetsresa. använder 13 dagar, men fordrar och uppbär 25.traktamenten, en annan gång 6 dagar, men skrifver räkning å 14 traktamenten o, s, v. i oändlighet, hvarefter kammarrätten fastställer till återbetalning 43 under ett år för mycket uttagna traktamenten, men k. m:t deremot, under hvars slutliga pröfning ärendet drages, ogillar kammarrättens: dom och godkänner: den liberala: traktamentsberäkningen. Det ena med det andra har föranledt en framställning från statsrevisorerne, hvilken här i dess helhet meddelas: Vid granskniog af telegrafverkets utgifter till reseoch traktamentspenvingar bar revisorernes uppmärksamhet fästats på den uti gillande reglemente af den 10 november 1865 och k, m:t8 kungörelse af den 21 december 1866, angående ändring af vissa bestimmelser i samma reglemente, förekommande oegentlighet, att under vissa förhållanden dagtraktamente får beräknas för flere dagar, än som för resa och förrättning