lång tystnad åhört också en politisk diskussion, sprang en häftig rodnad upp på hans fina, bleka kinder, och den förgätne och förbisedde enstöringen i sin vrå af rummet stod der upprätt och med högburen panna, i kraftiga och kärnfulla ord försvarande hvad han ansåg för det rätta. Detta SrättaC vari hans ögon att ådagalägga en omutlig redbarhet och en ständigt vaken ömhet för de lidande:och de förtryckta. Också smög sig den unge köpmannen, för: sigtigt som en tjuf, hvarje afton till något nödens hem, der han talade tröstens ord snarare med sina milda: blickar och sina lämpliga gåfror än med moraliska föreläsningar. Ordkarg, som vanligt, öppnade han endast munnen någongång för att allvarligt banna, der han ansåg sådant behöfvas; men hans slatord: Så der ja, menar väl, fast.det kan låta illaX, afslöjade alltid hans menniskovänliga sinnelag, medan hans varning, att han genast skulle upphöra med sin hjelp, om man på minsta vis utbasunade hans: hemliga välgernivgar, mer än en gång, då den lemnats ohörd, framställde honom såsom en man, den der både kunde göra och hålla föresatser. Joachim Minning var vid en ålder af omkring sju och tjugu år. Fastän högväxt och starkt bygd, gaf honom den framåtlutande gången, de ovanligt blonda lockarne, den bleka hyn och de nästan qvinliga mangren ett utseende af svaghet och veklighet, som dock