nötter, och det hela omrördes några minuter. Derpå neddoppades i skålen en svamp, hvarmed seften uppsögs och sedan utkramades i små koppar af kokosnötskal. Till hvar och en af oss räcktes en kopp. Ej blott af artighet utan ock af nyfikenhet förde vi koppen till läpparne. Innehållet, som infödingarne kalla CkavaX, såg ut som tjockt grönt vatten, hade en stark och sötaktig likörsmak och skulle icke varit motbjudande, om plott beredningssättet varit annorlunda. Det lär dock vara omöjligt att på annat sätt än genom tuggning och blandning med menniskans saliv upplösa roten för att sedan erhålla dess saft. Emellertid visade vi oss nöjda, tackade kung Tui Tonga samt bådo honom hedra oss med ett besök, hvilket han lofvade. Derpå aflägsnade vi oss. Tyänne dagar derefter kom hans majestät ombord till oss, medförande ett stort följe, ej mindre än 184 personer, hvilka till större delen voro hans hastrur och deras slägtingar. Hvar och en af dem medförde en present, såsom ett tygstycke, ett höns, någon frukt m. m. De fingo alla komma ombord. Kung Tui Tonga inbjödsi chefens kejuta, der han undfägnades, men de öfriga tillsades att sätta sig på däck i långa rader, hvarefter hvar och en erhöll en skeppsskorpa och ett mått rödt vin, hvilket syntes smakg dem förträffligt. Derefter fingo de vandra omkring och bese korvetten. Med många vänskapsbetygelser togo de afsked och begåfvo sig i land.4