var på ön hade pater Dordillon aldrig annat att meddela sina barn än att för dem läsa Fader vår på franska, som han sedan, hön efter bön, så kort och torrt som möjligt, öfversatte på landets språk och lät barnen i korus repetera. Detta var allt, och skedde morgon och afton. Derefter uppstämde barnen följande entoniga sång: Dordillon ta—u—te. Dordilion ta—u—te. Dordillon ta—u—te. Tirulililu, tirulililu. Denna vers upprepades femton å tjugo gånger och betydde: Dordillon vår goda prest, c. o. Tec. Hvad refrängen innehöll, eller om den ens innsbar någon tanke, vet jag icke. Emellertid var denna sång slutet af hvarje sammankomst, hvarefter barnen, som ej voro roade af den tvungna skolgången, rusade ut i skogen, vildare än någonsin. Fransoserna kunde ej annat än skratta bäråt, och så gjorde äfven barnens föräldrar; men pater Dordillon Var högtidlig oeh sjelfbelåten. Konungen på Tongatalioo, Den 3:dje januari, år 1855, fingo vi sigte af ön Tongataboo, den största af Tongaeller Vänskaps-öarna och der dessa öars monark residerar. Sent på eftermiddagen kommo9 vi utanför det trånga, af korallref bildade hamninloppet till residensstaden Moa. Ångkorvetten blef beordrad att gå in och ankra, men vi lade bi för natten. Tidigt följande morgon erhöllo vi lots från land, en brunstekt och herkuliskt byggd man, kvilkens hela beklädnad bestod af en knippa njögräs fastbundet kring höfterna. Med frisk och