;acket hade knappt hunnit torka å fredsinsvrumentet i Zurich förrän Garibaldi gjorde sin landstigning å Sicilien, derifrån öfvergick till Neapel och. sedan äfven detta land var eröfradt åt Victor Emanuel, denne lät sina trupper besätta alla de italienska furstendömena samt införlifvade dessa med Piemont — allt med Napoleons moraliska understöd. Till belöning härför betingade sig Napoleon Savojen och Nizza, hvilka landskap afträddes af Italien. Underriättelsen härom åstadkzom en panisk skräck i hela Europa. Man befarade att Frankrike sknlle blifva en eröfrande stat under den tredje Napoleon liksom under den förste. I England uppstodo de frivilliga skarpskytteföreningarne som inom ett år riknaade 300,000 medlemmar. Derifrån spridde sig rörelsen till Sverige m. fl. länder; och från Savojen och Nizzas införlifvande med Frankrike daterar sig den nya penningförödande militära rustningen i alla Europas stater. Vid sammanträffandet i Villafranca med Österrikes kejsare hade Napoleon erbjudit honom att i Mexiko uppritta ett kejsardöme åt hans broder, och till uppfyllande af detta löfte sände han en kår, i förening med engelska och spanska trupper, till nämde land, under förevändning att utkräfva europeiska fordringar. Sedan han skamligt brutit en med mexikanerna af hans högste befiälhafvare uppgjord konvention, drogo sig de allierade ur det dåliga spelet. Fransmännen uppsatte Maximilian på tronen, men förmådde i längden icke upprätthålla honom der utan lemnade landet och läto honom afrättas. Napoleon III:s nimbus förbleknade för detta blod, hans arsenaler hade genom den mexikanska expeditionen blifvit så uttömda att han ej, såsom han ville, kunde bistå österrikarne då de 1866 anföllos af preussarne, utan måste låta sig nöja med äran att vara fredsmäklare dem emellan. Samtidigt med Pragfredens atslutande begärde han af Preussen, såsom belöning för sin passivitet, att det skulle afträda sina provinser på venstra Rbenstranden och flera områden på den högra, men Preussen vägrade det tvärt. Året derefter sökte han genom köp åtkomma Luxemburg för att hafva ännu en uttfallsport vid det krig mot Preussen, hvilket han nu alltjemt rufvade på, men Preussen omintetgjorde denna plan; dock måste det dervid gå in på att araga sina trupper ur den tyska förbundsfästningen Luxemburg och att låta rasera denna fästning. Kriget var den gången nära att utbryta, men dåvarande krigsministern, marskalk Niel, förklarade armåens och förrådernas tillstånd icke medgifva det. Under 1867 och 1868 genomdrefs en förstirkning af hären, och år 1870, då oppositionen blifvit så stark att Napoleon frugtale att icke få behålla tronen med mindre än att han afledde uppmärksamheten och åter gjorde Frankrike till den första stormakten, förklarade ban, under uppsåtligt föregifvande att Frankrike blifvit skymfadt, det, såsom fransminnen nu siga, vanvettiga kriget mot Tyskland, hvilket ledde till hans kapitulation vid Sedan och sedan till hans atsättande. Efter utstånden fångenskap begaf sig Napoleon till egendomen Chiselhurst i England, der han alltsedan lefvat. Napoleon hade år 1853 gift sig med fröken Eugenie de Montijo, af spansk sligt, med hvilken han hade en ännu lefvande son. Den mirkligaste politiska handling af Napoleon TII under de år vi senast omtalat var grundliggandet af ett friare handelssystem i Frankrike genom afslutandet af handelstraktater med England och andra stater. Han har flera gånger varit utiatt för mordförsök, och ett af dessa (Orsinois, 1858) anses ha icke litet bidragit att bestämma honom för det italienska kriget. x x