att hon aldrig tänkte på sitt försvunna ly-
sande lif.
— Egentligen, sade hon, hade jag ingen
glädje deraf; det var som en grann silfver-
rock, medfödd hos mig liksom dö lysande
fjädrarne hos påfågeln. Deremot här — Här
är så bohagligt — här kan jag göra det be-
hagligt, det är hufvudsaken: O, Jeremias,
du vet ej huru herrligt det är att vandra com
en god liten få i ett eget hem.
— Nägot fölikt ser jag ej uti att svärta
ned fngrätne vid spiseln, eller lappa bvad
andra rifva sönder.
- Du skall aldrig begripa det, sade hon i
komlik förtviflan, om du också gifter dig;
det förstår blott fruntimmer.
Hennes konst var alldeles glömd; hon tog
blott en gårg fram sina ritningar för att
skratta derät.
— Jag gjorde det blott för min mors skull,
sade hom rodnande; ty hennes blick hade blif-
vit skärpt genom hennes mans tslang. Det
var dock ett godt, oskyldigt medel, som gjorde:
många glädje — ja, alla som ej förstodo hvad
som är verkligt skönt. Derför måste det ock
finnas konstnärer i verlden.
— Hardtverkare, sade jag grymt.
— Nå ja, bandtverksare, om du så vill;
mån det är ett älskvärdt handtverk. Man
arbetar dock liksom vid himlens port och
hoppas slltid att den skall öppnas genom ett
under. Bäst går det säkerligen, fortfor hon,
in eta