fallande sin man om halsec, om man ej der-
med bshöfver förtjena sitt bröd, om mean kän-
ner sig burgen och sorgfri, som skulle man
förblifva ett barn hela lifvet igenom. Jag
trodde, då min mor dog, att jag aldrig mera
skulle erfara denna känsla af lycka, och nu
har jag den dock. Verklig kärlek likpar moders-
kärleken. Jag kan åter utan smärta tänka på
den förlorade; det är mig som visste hon att
jeg är lycklig. Då var allt så tröstlöst; jag
tänkte elltid, stt om hon såge sitt stackars
barn, kunde ingen salighet bjelpa henne.
Så talade hon ofta till ozs och skrattade,
som man hör ett barn jubla; hela hennes själ
var full af belåtenhet. Jag tänkte deremiot
alltid inom mig: om lifvet ändå ville förfara
varligt med henne! Måste då alla sådana blom-
mor förgås? s i ;
För honom gick det ständigt framåt. Han
fick ett anslag för att reta till Italien. Han
skänkte henne då en klädnivg. Jag här an-
nars allid föraktat qvinnogrannlåt, här var
det något storartadt. En svart sidenklädning
var det; hon gladde sig oändligt.
— Låtsa dock ej vom om du för första gån-
gen såg ett vackert tyg, Vincencis, sade jeg
och tänkte på alla de fordoa praktdrvägterna;
sådana kläder har du ja baft i öfverflöd.
— En sådan klädning, svarade hov, ännu
aldrig, Jeremias, En sådsn, förtjenad som
lerna...
— Nå ja, det var mycket oförnufiigt att