-—- MV
Men gommaren förgick, vintern kom, alltid
var det sig likt. En dag sade jag (sparf-
varne började då qvittra om vår):
— Vår granne, Auzselm, tyckes ha flyttet,
eller ock är han sjuk. Han syns ej mera till,
och gardinerna äro nedfällda.
Hon reste sig långsamt upp och såg öfver
till de förbängda fönstren, hvilka sågo ut zom
igenslutna ögon.
Nästa dag fann jag henne uppe, hon satt
och såg midt öfver, jag talade sedan ej mer
om Anselm — jag tänkte: Hjertat bar du
träffat på det ställe, der det ännu var vid lif,
ingen är så eländig, att han ej kan blifva
eländigare ; bättre dock smärta än död.
Fönstret blef nu den sol, kring hvilken hon
vände sig. Naturligtvis var han sjuk; sådana
förälskade unga menniskovarelser äro ju oåt-
skiljaktiga — hänger den ene hufvudet, straxt
följor den andre. En deg drogos gardinerna
ifrån der uppe. Solen tycktes åter lysa som
en glädjeeld; då satte Vincencia i sitt fönster
en hög majblomma som signalflagg och log
dervid.
Snart såg jag honomi sitt fönster teleg7sf:ra
en stund med henne på blomsterspråket, utan
smmanharg ; och dock tycktes de förstå hvar-
andra. Rodvaden återvände på bådas kinder
fortare än jag bade tänkt och leendet på hen-
res läppar.
— Nöden är förbi, sade jag till mig sjelf,
nu blir det åter sommar för en tid.