Nästa dag knackade det på min dörr; det
var dei unge målaran — jeg väntade honom.
Länge dröjde det, innan han kom fram med
hvad han ville, och jag bjelpte honom inte
höller, såväl jag än visste bhvåd han önskade.
Naturligtvis begärde han Vincencia; min far
ver hennes förmyndare.
Sedan han länge hade ängslat sig; sade jeg:
— Unge vän, denna orö kunde ni besparat
er, min far ger er hennso mer än gerna. Hvad
för den end är hela veriden, rör den andre ej
ett finger för — allt är relativt. Han är glad
om han slipper Vincencia. Jag öfverlemnar
henne härmed högtidligt åt er; ni kan sedan
anse alla formaliteter undanstökade.
Han uppspärrade sina oskyldiga ögon
och log. -
— Hon skall få det bättre hos mig än nå-
gon prinsessa, sade han tillitsfullt.
— Så! åvarade jag och bettaktade den käcke
ynoglivgen från hufvud till fot. Det tycke
om hölle ni den tunga flickans öde i er hand.
— Det förefaller mig i deg som om jeg
hölle hela verlden i mina händer! ropade han
öfvermodigt.
För min själ drog med dystra färger förbi
allt som Kundö hända dem ; ban deremot eprang
hvisslande nedför trappan, glömmande att sor-
gen fanns i verlder. Vid middagsmåltiden
omtalade jag allt för min far. Han hörde ej
på mig, utan sväråde med ätt räcka mig kurs-
listan — sedan förstod han hvad jag sagt.