— LU -— varit rik, skulle det varit er ovanlig dilettanttalang; till konstnär var det ej nog. Bnillet hade blifvit mig för knappt tillmätt, sjelfkritiken var för stor. Innan jag ännu hade kråkans stjert färdig, såg jag att hon ej var lefvande; nu löpa visst många sådana kråkor omkring och äro mycket beundrade — kanske just derför; ty är det ej märkvärdigt huru lefvande stundom ett sådant feltecknadt ting ser ut, under det ett annat skenbart felfritt är dödt. 8å är det äfven med själen; hvar Bitter den egentligen i menniskan? Feltecknadt är egentligen allt, karikatyrer hvart man vänder sig; och naturen sjelf gör de sämsta, Alltså, jag var för stor kritiker för att bli en god konstnär; en sådan måste vara oskyldig som ett barn, som sjelf ej vet att det ännu har englamanr. Oskyldig nog var Vincencia, ett lam; hon fann sjelf hvad hon ritade underskönt; men der felades det åter geni. En förvänd hushållning här på jorden, den ena felas rocken, den andra åter ärmarne dertill, allt brokigtkastadt om hvyartannat. Ingen kan bjelpa den andra; så gå de lappade, trotsiga, eländiga omkring och afundas hvarandra de glänsande lapparne. Hon förde ett muntert lif. Från morgon kill afton intet annat än hvad hon kallade nöje, ett brokigt virrvarr af förströelser som tycktes mig bördor, dem jag innan dagens slut med motvilja vände ryggen.