— LU -—
varit rik, skulle det varit er ovanlig dilettant-
talang; till konstnär var det ej nog. Bnillet
hade blifvit mig för knappt tillmätt, sjelfkri-
tiken var för stor. Innan jag ännu hade krå-
kans stjert färdig, såg jag att hon ej var lef-
vande; nu löpa visst många sådana kråkor
omkring och äro mycket beundrade — kanske
just derför; ty är det ej märkvärdigt huru
lefvande stundom ett sådant feltecknadt ting
ser ut, under det ett annat skenbart felfritt
är dödt. 8å är det äfven med själen; hvar
Bitter den egentligen i menniskan? Felteck-
nadt är egentligen allt, karikatyrer hvart man
vänder sig; och naturen sjelf gör de sämsta,
Alltså, jag var för stor kritiker för att bli
en god konstnär; en sådan måste vara oskyl-
dig som ett barn, som sjelf ej vet att det
ännu har englamanr.
Oskyldig nog var Vincencia, ett lam; hon
fann sjelf hvad hon ritade underskönt; men
der felades det åter geni. En förvänd hus-
hållning här på jorden, den ena felas rocken,
den andra åter ärmarne dertill, allt brokigt-
kastadt om hvyartannat. Ingen kan bjelpa den
andra; så gå de lappade, trotsiga, eländiga
omkring och afundas hvarandra de glänsande
lapparne.
Hon förde ett muntert lif. Från morgon
kill afton intet annat än hvad hon kallade
nöje, ett brokigt virrvarr af förströelser som
tycktes mig bördor, dem jag innan dagens
slut med motvilja vände ryggen.