lamad. Bom hon var af förskräckelse. Redan steg
vattnet, och hon bängde sig jämrande vid det blom:
mande trädet. Nu var hon i dödsfata; omringad
af det brusande vattnet. Ånda till mosterns bus
trängde de förvirrade klagoropen.
— Rädda barnet, rädda barnet! skrek modren i
gränslös förtviflan, epringande fram boch tillbaks
på stranden; hon bjöd belöning på belöning: ingen
ville våga försöket:i det vore ju vansinne, ty då
skulle två gå förlorade i stället för en. Rundiom-
kriog log hela naturen, och der skulle; midtför
modrens ögon, genom hennes- förvållande barnet
dö. Vattnet a3teg; det var som ginge det in i hennes
själ, och med ett hjeriskärande skri af ångest ro.
pade hon det älskade famnet Kristian, Kristian,
rädda yårt barn! Vattnet steg; men han sam tvärt
igenom det med ett tåg om lifvet, som folket på
stranden höll. Barnet jublade mot honom, som
vore det redan räddadt; vid det blommande trädet
band han tåget, och med barnet i famnen; kraftigt
arbetande mot strömmen, bållande sig fast vid tåget,
kämpade han sig igenom. Vattnet steg; nya vågor
betäckte oupphörligt de olyckliga, men alltid döko
de upp på nytt. Redan voro de stranden nära,
då krossade den dånande, rasande strömmen det
blomstrande trädet — klippön försvann — och som
ett rör dref trädet i all sin vårprakt bort för ett
blifva uppslukadt af afgrunden. Kristian och bat-
net blefvo af de ursinniga böljorna kastade möt
en klippspets. Omsorgsfullt skyddade fadren den
lilla, men hans hvita skjorta färgades här: och der
med mörk purpur, och blott genom sin jättekraft
lyckades han efter outsägliga qval och mödor uppnå
stranden. Han lade barnet i modrens sköte, sedan
mistade ban sansen, ty bans blod flöt ur många sår.
Man lade honom på en säng, och lilla fru Eva
skötte honom — hon grät ej, allt gjorde hon tyst
och uian buller, ehuru alla omkring henne hviskade
om hans död. Så låg han länge, dag och natt
svätvande mellan lif och död, Ändtligen blet det
dock bättre, och en afton kom han till besinning
samt vaknade liksom ur en lång dröm. Då han