lamad. Bom hon var af förskräckelse. Redan steg vattnet, och hon bängde sig jämrande vid det blom: mande trädet. Nu var hon i dödsfata; omringad af det brusande vattnet. Ånda till mosterns bus trängde de förvirrade klagoropen. — Rädda barnet, rädda barnet! skrek modren i gränslös förtviflan, epringande fram boch tillbaks på stranden; hon bjöd belöning på belöning: ingen ville våga försöket:i det vore ju vansinne, ty då skulle två gå förlorade i stället för en. Rundiomkriog log hela naturen, och der skulle; midtför modrens ögon, genom hennesförvållande barnet dö. Vattnet a3teg; det var som ginge det in i hennes själ, och med ett hjeriskärande skri af ångest ro. pade hon det älskade famnet Kristian, Kristian, rädda yårt barn! Vattnet steg; men han sam tvärt igenom det med ett tåg om lifvet, som folket på stranden höll. Barnet jublade mot honom, som vore det redan räddadt; vid det blommande trädet band han tåget, och med barnet i famnen; kraftigt arbetande mot strömmen, bållande sig fast vid tåget, kämpade han sig igenom. Vattnet steg; nya vågor betäckte oupphörligt de olyckliga, men alltid döko de upp på nytt. Redan voro de stranden nära, då krossade den dånande, rasande strömmen det blomstrande trädet — klippön försvann — och som ett rör dref trädet i all sin vårprakt bort för ett blifva uppslukadt af afgrunden. Kristian och batnet blefvo af de ursinniga böljorna kastade möt en klippspets. Omsorgsfullt skyddade fadren den lilla, men hans hvita skjorta färgades här: och der med mörk purpur, och blott genom sin jättekraft lyckades han efter outsägliga qval och mödor uppnå stranden. Han lade barnet i modrens sköte, sedan mistade ban sansen, ty bans blod flöt ur många sår. Man lade honom på en säng, och lilla fru Eva skötte honom — hon grät ej, allt gjorde hon tyst och uian buller, ehuru alla omkring henne hviskade om hans död. Så låg han länge, dag och natt svätvande mellan lif och död, Ändtligen blet det dock bättre, och en afton kom han till besinning samt vaknade liksom ur en lång dröm. Då han