henne af själ och : bjerta -tillgifvens hon - grät sig
nästan blind öfver tillståndet i huset; alla. barnen
hade hon burit på sina trogna armar och sitt hjert-
blod gkulle hon velat gifva för att åter föra. då
två makarne tillsammans; OM rätta sammanhanget
visste hon natufligtvis lika litet som barnen. Dit
fru Eva en afton tvölksamt knackade på tfönstretf,
öppnade hon hastigt ock släppte in: henne. Hen!
nes stackars matmor, darnande- af köld; full Ar
blygsel inför sin tjenarinna, smög sig hörn?
en orolig ande genom de välbekanta, älskade r
men, ställde i ordning allt såsom: Kristian vill
ha det, sörjde äfven för gossen -så mycket ho
kundg och gick sö6daän bört med en bundt kläder,
somtillhörde de älskade och som hon skulle laga:
Kristian märkte naturligtvis ingenting, han kände
ej igen den omsorgsfulla hand, som så flitigt ar-
betade för honom. För henne var: det dock en
tröst; och hon börjäde repa sig något, lik en för-
torkad blomma efter regnet.
-
NIONDE KAPITLET.
En natt — det var tidigt på våren, snön smälte
i strömmar från bergen och det gröna gräset titt:
de nyfiket fram — gick hon åter öfver till sit
hem. Hon förde med sig åtskilligt, som hon visst
att Kristian gerna åt, och en ny söndagsblus til
öfverraskning åt. sin gosse. ; ES 4
— Susanna, sade Kon, hvarför har Martin ej
kommit i dag? Jag har så mycket längtat efter
honom. rElRg . AMD
— Han var ej riktigt frisk, svarade -den gamla;
han hade hufvädvärk; gossen är, sedan ni lemnade
oss, ej mera glad och frisk Som förr:
-— Sofver han inne hos Kristian? frågede Eva.
— Ja, svarade Susanna, och anande hennes ön-
skan, tillade hon: Ni kan lugnt gå in, herrn mär-
Feng Eick lilla fru Eva in i kammaren. Fullmåner
sken genom glagratorna och uppfyllde allt med si