lagenhet ; hon visste ej huru förvänd och obehag lig sanningen kan blifva i en mun, som ej är be. rättigad att uttala den. :Sannt var ju allt hvad hon sagt, dermed sökte hon trösta sig; men följderna deraf, de voro ej sådana hon önskat, När hon tänkte på lilla fru Eva, fick hon en verklig feber. Då denna. nu trädde in till henne, rodnade hon som en missdådare. Det är smärtsamt att 8e ea sådan rodnad på ett gammalt ansigte. Fru Eva sade också intet, utan kröp tystin i den kammare, hon som flicka bebott. Genom outtröttligt arbete sökte hon lugna sin siäl, men det är ej detsaroma för hvem man arbetar; och alla hetines tankar voro hos Kristian, Huru kunde hon så lättsinnigt ha förspillt. en lycka, vid hvilken hennes hjerta hängde fast med hvarje dess fiber? Denna brytning hade kommit öfver henne som en bergflod ; utan aning om faran hade hon lupit midt uti den. Hvarje dag kom hennes gosse, och hon behöll honom länge hos sig, kysste honom, grit och frågade efter allt derhemma. Martin var helt förvånad vid alla dessa ovanliga frågor och sade alltid: — Kom då sjelf och se efter. Sedan lekte barsen tillsammans på ängen som ett par myggor i solskenet. Lilla fru Evas hjerta var nära att brista; ty ingenstädes visade sig någon utväg till det gamla goda förhållandets återställande. Dag efter dåg gick; huru länge skulle -det bli så som det var, huru länge skulle hon stå ut med detta elände? Alla nätter hörde mostern den arma gå orolig upp och ned i rammet; en. gång hördde Kon henne ock gå nedför trappan, låsa upp dörren och vandra ut i den kalla; obarmhertiga vinterluften. Sedan skedde detta alla nätter; ett par timmar blef hon börta, sedan återvände hon tyst. Mostern visste väl hvart hon gick, men ingen talade derom; de talade aldrig mer om denna sak. Fru Eva var derborta hos sin man och sina barn. Kristian sot tungt, derpå kunde hon förlita sig. Den gamla Susannä, bennes piga, förr hennes amma, som kömmit med henne från Schweiz, var