lagenhet ; hon visste ej huru förvänd och obehag
lig sanningen kan blifva i en mun, som ej är be.
rättigad att uttala den. :Sannt var ju allt hvad
hon sagt, dermed sökte hon trösta sig; men följ-
derna deraf, de voro ej sådana hon önskat, När
hon tänkte på lilla fru Eva, fick hon en verklig
feber. Då denna. nu trädde in till henne, rodnade
hon som en missdådare. Det är smärtsamt att 8e
ea sådan rodnad på ett gammalt ansigte. Fru Eva
sade också intet, utan kröp tystin i den kammare,
hon som flicka bebott. Genom outtröttligt arbete
sökte hon lugna sin siäl, men det är ej detsaroma
för hvem man arbetar; och alla hetines tankar
voro hos Kristian, Huru kunde hon så lättsinnigt
ha förspillt. en lycka, vid hvilken hennes hjerta
hängde fast med hvarje dess fiber? Denna bryt-
ning hade kommit öfver henne som en bergflod ;
utan aning om faran hade hon lupit midt uti den.
Hvarje dag kom hennes gosse, och hon behöll
honom länge hos sig, kysste honom, grit och frå-
gade efter allt derhemma. Martin var helt förvånad
vid alla dessa ovanliga frågor och sade alltid:
— Kom då sjelf och se efter.
Sedan lekte barsen tillsammans på ängen som
ett par myggor i solskenet.
Lilla fru Evas hjerta var nära att brista; ty in-
genstädes visade sig någon utväg till det gamla
goda förhållandets återställande. Dag efter dåg
gick; huru länge skulle -det bli så som det var,
huru länge skulle hon stå ut med detta elände?
Alla nätter hörde mostern den arma gå orolig upp
och ned i rammet; en. gång hördde Kon henne ock
gå nedför trappan, låsa upp dörren och vandra ut
i den kalla; obarmhertiga vinterluften. Sedan
skedde detta alla nätter; ett par timmar blef hon
börta, sedan återvände hon tyst. Mostern visste
väl hvart hon gick, men ingen talade derom; de
talade aldrig mer om denna sak.
Fru Eva var derborta hos sin man och sina barn.
Kristian sot tungt, derpå kunde hon förlita sig.
Den gamla Susannä, bennes piga, förr hennes
amma, som kömmit med henne från Schweiz, var