sin syster, aldrig skulle hon kunnat trösta gig;
och hon nästan vredgades öfver sin Jans glada
utseende. Då den lille oupphörligt frågade:
CÄro vi snart homma, mamma? sade hon för
första gången nästan ovänligt till barnet:
— Det kaster inte; de vilda pojkarne skola
åter rifva kläderna af kroppen på dig, plåga
dig från morgon till afton och göra dig all
skada de kunna.
— Emsrenz blef fundersam; ändtligen ytt-
rade hon: .
— Jag vet ej hvarför, men plågan derhemma
är bättre än nöjet annorstädes. Och der hålla
alla så mycket af mig, i synnerhet Jan.
— Jaså, svarade lilla fru Eva, hvarpå ser
du väl det?
en jeg ej säga, sade barnet, men
jag vet det.
Nu stannade de framför qvarmen. Kristisns
boning låg der i dag så ensam och ödslig, det
var som funnes ingen invånare i huset, och
dock visste Kristian att hon;skulle komma.
Nej, att visa en sådan ömhet, som att stå
framför dörren vid hennes återkomst, derpå
förstod han sig sannerligen ej. Han hade farit
till staden med pojkarne, och hade ej menat
ondt dermed. I dag var detta emellertid en
verklig lycka; ty då huset stod tomt, gick
naturligtvis fru Eva öfver till moster Schnöpf,
Det var ett olämpligt ögonblick för ett så-
lant besök; då hbjertat är fullt frågar man ej
så noga efter, för hvem men öppnar det. Nu
fö VVS Eng, SJ Eur våg rs ond ESSER