sin syster, aldrig skulle hon kunnat trösta gig; och hon nästan vredgades öfver sin Jans glada utseende. Då den lille oupphörligt frågade: CÄro vi snart homma, mamma? sade hon för första gången nästan ovänligt till barnet: — Det kaster inte; de vilda pojkarne skola åter rifva kläderna af kroppen på dig, plåga dig från morgon till afton och göra dig all skada de kunna. — Emsrenz blef fundersam; ändtligen yttrade hon: . — Jag vet ej hvarför, men plågan derhemma är bättre än nöjet annorstädes. Och der hålla alla så mycket af mig, i synnerhet Jan. — Jaså, svarade lilla fru Eva, hvarpå ser du väl det? en jeg ej säga, sade barnet, men jag vet det. Nu stannade de framför qvarmen. Kristisns boning låg der i dag så ensam och ödslig, det var som funnes ingen invånare i huset, och dock visste Kristian att hon;skulle komma. Nej, att visa en sådan ömhet, som att stå framför dörren vid hennes återkomst, derpå förstod han sig sannerligen ej. Han hade farit till staden med pojkarne, och hade ej menat ondt dermed. I dag var detta emellertid en verklig lycka; ty då huset stod tomt, gick naturligtvis fru Eva öfver till moster Schnöpf, Det var ett olämpligt ögonblick för ett sålant besök; då hbjertat är fullt frågar man ej så noga efter, för hvem men öppnar det. Nu fö VVS Eng, SJ Eur våg rs ond ESSER