qvarnen. Då den lilla: Emerenz knappast kunde gå, togo de henne med på sina ströftåg, på de mest obanade vägar, och hem kom den lilla flickan med blödande fötter och sönderrifna kläder. Modren förbjöd det; men alltid skedde det omigen och bardet svärmade för detta nöje, ehuru det led deraf. En dag voro de åter alla försvuhna; Gud vet hvart; då kom slägtingen, förmyndaren från Schweiz, på besök. Länge satt han midt emot den bleka, lilla frun och såg fundersamt på henne. Då Kristian kom in, sadöo han tvekande till denne: på Lilla fru Eva borde bada någonstädes eller andas bergsluft, Hon ser alldeles ut som sin mor. — Bada, sade Kristian, nästan mållös af förvåning; men hon är ju så frisk som en fisk i vattnet. Att bada — nej, det påssar endast för fint folk, sådana som ni är. Vi behöfva ej sådant, vi äro af ett annat slag. Efter måltiden tog hän dock fru Eva under hakan, upplyftade hennes hufvud och såg på henna. Hon log, som hon altid gjorde, och frågade: — Nå, hvad är det? — Du skall resa och bada för din helsag skull, säger herr slögtingen. — Ack, sade hon, hvad skulle det då bli af eder alla? — Ja, det är rätt, det går ej för mig, menade Kristian, och det var honom som öm gvarnen ej ens kunde gå utan hans lilla