qvarnen. Då den lilla: Emerenz knappast
kunde gå, togo de henne med på sina ströftåg,
på de mest obanade vägar, och hem kom den
lilla flickan med blödande fötter och sönder-
rifna kläder. Modren förbjöd det; men alltid
skedde det omigen och bardet svärmade för
detta nöje, ehuru det led deraf. En dag voro
de åter alla försvuhna; Gud vet hvart; då
kom slägtingen, förmyndaren från Schweiz, på
besök. Länge satt han midt emot den bleka,
lilla frun och såg fundersamt på henne. Då
Kristian kom in, sadöo han tvekande till denne:
på Lilla fru Eva borde bada någonstädes
eller andas bergsluft, Hon ser alldeles ut som
sin mor.
— Bada, sade Kristian, nästan mållös af
förvåning; men hon är ju så frisk som en
fisk i vattnet. Att bada — nej, det påssar
endast för fint folk, sådana som ni är. Vi
behöfva ej sådant, vi äro af ett annat slag.
Efter måltiden tog hän dock fru Eva under
hakan, upplyftade hennes hufvud och såg på
henna. Hon log, som hon altid gjorde, och
frågade:
— Nå, hvad är det?
— Du skall resa och bada för din helsag
skull, säger herr slögtingen.
— Ack, sade hon, hvad skulle det då bli
af eder alla?
— Ja, det är rätt, det går ej för mig, me-
nade Kristian, och det var honom som öm
gvarnen ej ens kunde gå utan hans lilla