Hungl. operan.
Faust, en bland våra omtycktaste reper-
toaroperor, har länge nog varit stum, och
dess repris skedde i den minst fördelaktiga
tidpunkt, man vet ej rätt, hvarför. I den
stundande tiden lärer operan dock ej länge
få hvila, tack vare dess senaste lyckade
föreställning och dennas stora framgång.
Bland alla falska gudar är slentrianen den
mest förderflige, synnerligast på konstens
område, der den utöfvar en slappande, för-
lamande, dödande verkan; den är en form
utan ande, ett petrifikat af en fordom lef-
vande organism, och dess kult är förgäa-
gelsens dyrkan. Men ju mera man här och
der tycks hylla denna princip (vanligtvis,
som det ser ut, för att motarbeta obeqväma
öfverlägsenheter), dess vackrare visar sig
den sanna konstandan i det oaflåtliga fram-
skridandet, det ständiga utvecklingsårbetet,
som hos den verklige konstnären ej upphör
förrän med lifvet. I mera än ett fall vi-
gade sig detta i Fausts senaste framställ-
ning.
Fröken JHebbes stora konst att i drama-
tisk enhet genomföra en roll har äfven
Margareta redan förr bevittnat, och enskild-
heterna ha likaledes alltid vunnit rättvist
bifall. Men hon har ej blifvit stående der-
vid, och slentrianenihade ingen makt öfver
denna konstnärinna. Hennes Margareta är
densamma i det hela, men olika nyanserad
i detaljerna: konsten har mera närmat sig
till naturen, och plastiken tolkar dess rö-
relser, äfven de minsta, än trognare. Redan
i första entrn visar det sig: detta lugna
utan köld, denna enfald utan enfaldighet —
med ett ord, oskuldens majestät, ha förut
lyckligt markerats, men ej uppnått denna ut-
tryckets styrka. Samma förhållande i de
följande akterna: drömmeriet vid spinnroc-
ken, sinneverldeng vaknande inom henne i
toalettscenen, kärlekens upplågande i andra
mötet med Faust — öfverallt samma fina
accenter, nvilka så poetiskt sannt afslöja
hvarje rörelse inom denna rena själ. Det
bekanta rubatot i duon vid 3:dje aktens slut
synes oss dock något för släpande, och fer-
maten för lång. Man gör väl detta ställe
vanligen så, men et skulle vinna på min-
dre bredd i utförandet. Kyrkscenen har
fröken H. gifvit på olika sätt; det senaste
anse vi vara det rättaste, emedan det med
mesta enkelhet förenar mesta uttryck. Af-
grundens fasor rasa i detta förr så fridfulla
sinne och drifva det till förtviflan; men det
är ej en bjeltinna, det är ett olyckligt, för-
loradt barn, och denna uppfattning släpper
artisten aldrig ur sigte; ingen kraftyttring,
ingen storartad åtbörd stör denna förträff-
liga själsmålning, som skakar endast genom
gin sanning. Skada att cavatinan vid spinn-
rocken i denna akt uteslöts; denna ypper-
liga monolog utgör ett alltför betydande
motiv för att icke saknas. Äfven fröken
H:s maskering var denna gång förändrad på
ett sätt som i förening med den mästerliga
mimiken betydligen höjde uttrycket. Hon
tycks här ha tagit Ary Scheffers berömda
tafia till roönster; tt. o. m. det glänsande
blonda håret felades icke.
Buketter och ferfaldiga inropningar vitt-
nade om det helas verkan.
Äfven lir Arnoldson synes oss ha vunnit,
emedan han icke anslår så starka nyanser,
t. ex. i duon (akt. 3); kraftställena vinna
derigenom. För öfrigt var han utmärkt,
likasom hr Willman, hvilken likaledes syn-
tes oss utveckla än mera verve än förr,
och isynnerhet hvad man kallar flit i de-
teljerna. : Äfven tycktes hans maskering nu
vara mera markerad, till mycken fördel för
effekten. Åtskilliga misslyckade och derför
gtörande anordningar i rolen, hvilka förut
anmärkts, qvarstå ännu såsom ett minne af
slentrianen och vänta på regissörens verk-
samma åtgöranden. — Hr Arlberg var Bär-
åeles fördelaktigt stämd, synnerligast i hans
sista scen (ehuru absurd den i-sig sjelf är;
nemligen i operan), och framkallades äfven
ett par gånger.
Äfven de öfriga medverkande gjorde sin
vs To TILL ILLA FA WW DnD