Hungl. operan. Faust, en bland våra omtycktaste repertoaroperor, har länge nog varit stum, och dess repris skedde i den minst fördelaktiga tidpunkt, man vet ej rätt, hvarför. I den stundande tiden lärer operan dock ej länge få hvila, tack vare dess senaste lyckade föreställning och dennas stora framgång. Bland alla falska gudar är slentrianen den mest förderflige, synnerligast på konstens område, der den utöfvar en slappande, förlamande, dödande verkan; den är en form utan ande, ett petrifikat af en fordom lefvande organism, och dess kult är förgäagelsens dyrkan. Men ju mera man här och der tycks hylla denna princip (vanligtvis, som det ser ut, för att motarbeta obeqväma öfverlägsenheter), dess vackrare visar sig den sanna konstandan i det oaflåtliga framskridandet, det ständiga utvecklingsårbetet, som hos den verklige konstnären ej upphör förrän med lifvet. I mera än ett fall vigade sig detta i Fausts senaste framställning. Fröken JHebbes stora konst att i dramatisk enhet genomföra en roll har äfven Margareta redan förr bevittnat, och enskildheterna ha likaledes alltid vunnit rättvist bifall. Men hon har ej blifvit stående dervid, och slentrianenihade ingen makt öfver denna konstnärinna. Hennes Margareta är densamma i det hela, men olika nyanserad i detaljerna: konsten har mera närmat sig till naturen, och plastiken tolkar dess rörelser, äfven de minsta, än trognare. Redan i första entrn visar det sig: detta lugna utan köld, denna enfald utan enfaldighet — med ett ord, oskuldens majestät, ha förut lyckligt markerats, men ej uppnått denna uttryckets styrka. Samma förhållande i de följande akterna: drömmeriet vid spinnrocken, sinneverldeng vaknande inom henne i toalettscenen, kärlekens upplågande i andra mötet med Faust — öfverallt samma fina accenter, nvilka så poetiskt sannt afslöja hvarje rörelse inom denna rena själ. Det bekanta rubatot i duon vid 3:dje aktens slut synes oss dock något för släpande, och fermaten för lång. Man gör väl detta ställe vanligen så, men et skulle vinna på mindre bredd i utförandet. Kyrkscenen har fröken H. gifvit på olika sätt; det senaste anse vi vara det rättaste, emedan det med mesta enkelhet förenar mesta uttryck. Afgrundens fasor rasa i detta förr så fridfulla sinne och drifva det till förtviflan; men det är ej en bjeltinna, det är ett olyckligt, förloradt barn, och denna uppfattning släpper artisten aldrig ur sigte; ingen kraftyttring, ingen storartad åtbörd stör denna förträffliga själsmålning, som skakar endast genom gin sanning. Skada att cavatinan vid spinnrocken i denna akt uteslöts; denna ypperliga monolog utgör ett alltför betydande motiv för att icke saknas. Äfven fröken H:s maskering var denna gång förändrad på ett sätt som i förening med den mästerliga mimiken betydligen höjde uttrycket. Hon tycks här ha tagit Ary Scheffers berömda tafia till roönster; tt. o. m. det glänsande blonda håret felades icke. Buketter och ferfaldiga inropningar vittnade om det helas verkan. Äfven lir Arnoldson synes oss ha vunnit, emedan han icke anslår så starka nyanser, t. ex. i duon (akt. 3); kraftställena vinna derigenom. För öfrigt var han utmärkt, likasom hr Willman, hvilken likaledes syntes oss utveckla än mera verve än förr, och isynnerhet hvad man kallar flit i deteljerna. : Äfven tycktes hans maskering nu vara mera markerad, till mycken fördel för effekten. Åtskilliga misslyckade och derför gtörande anordningar i rolen, hvilka förut anmärkts, qvarstå ännu såsom ett minne af slentrianen och vänta på regissörens verksamma åtgöranden. — Hr Arlberg var Bäråeles fördelaktigt stämd, synnerligast i hans sista scen (ehuru absurd den i-sig sjelf är; nemligen i operan), och framkallades äfven ett par gånger. Äfven de öfriga medverkande gjorde sin vs To TILL ILLA FA WW DnD