ordentligt bäfvade, så snart hon öppnade mun-
nen, och han betraktade både henne och Kri-
stian, som vore de ett par söderhafsvildar.
Ändtligen hade den sista raketen stigit mot
himmelen, musikanterna voro så druckna att
de ej mera kunde spela och pukor och trum-
peter tego. Ändtligen hade då Kristian öfver-
lefvat den förfärliga dager, han slog med bul-
ler dörren till sitt hus i lås efter sig — han
var nu ensam med sin blla fru.
FJERDE KAPITLET.
Ett år hade redan förflutit och åter blom-
made flädern. I lilla fru Evas kammare voro
gardinerna nedfällda och solen strålade bakom
dem med dämpadt sken. Hon låg och slum-
rade i den hvita bädden och i vaggan bredvid
henne, rödblommig och groflemmad som fadren,
hennes första gosse. Moster Schnöpf satt och
bevakade dem som en gendarm. Allt var så
tyst som om natten och qvarnen brummade
sin. vaggsång. Som en. fullkomlig motsats
härtill, blef. det plötsligt bullersamt, moder
och barn sprutto förskräckta upp ur sömnen
ock med knarrande stöflar och dörren öppen
bakom sig, så att gardinerna flögo fram och
tillbaka i luftdraget, trädde Kristian in.
— Er hustru tar döden på sig, ropade