gamla vanliga krigstillståndet emot en hård
natur och tryckande behof, hvilket seder-
mera till nästa julhelg fortfar. Må man
då skynda att begagna detta korta stille-
stånd till sin familjs, till sina vänners och
underhafvandes lycka och moraliska förädling!
Må julhögtider isynnerhet för ungdomen göras
så glad och kärkommen som någonsin är möj-
ligt! Må den ännu få realisera paradiset
på jorden! Snart, alltför snart, jagas ung-
domen af tidens oblidkelige engel derifrån.
Bnart faller för dess huggande svärd alla de
blommor, som nu prunka der imagisk glans,
som nu sprida der så många och så rika
vällukter. Snart, ack, alltför snart står
detta paradis tomt och öde som fordom det
verkliga efter fallet. Huru skönt att i en
senare åldor kunna säga: Jag har varit
der!och vid den ljufva åtanken deraf kunna
fästa kedjan af alla lifvets lyckliga minnen!
Det är en stor förbindelse man har till sina
föräldrar, förbindelsen för en glad barn-
dom: den grundlägger nästan alltid hela
lefnadens lycka, ty dygden slår så gerna och
så djupt sina rötter i glädjens jord, hvaremot
det tunga nedtryckta sinnet sällan bär goda
frukter hvarken för sig sjelf eller andra.
Ingenting härdar oss så mycket mot lifvets
bekymmer, äfven vid en mera framskriden
ålder, som minnet af on glad barndom. Huru
olycklig den, som icke kan säga att han
åtminstone då njutit lifvet, åtminstone då
känt dess glädje —- som, då ingen sällhet
mera återstår för honom, icke kan sluta sig
till famnen af en förfluten
och uppfriska med en tacksam tår
minnets rosor, utan ånger brutna!
Men i hvilken ster förbindelse står ej den
ungdom till sitt hem, som med rördt sinne
vid en mognare ålder kan erinra sig den
oskuldsfulla och högtidliga julglädje, som
han der njutit i kretsen af älskade föräldrar,
kära syskon och trogna vänner!
Våra förfäder, trogna dessa grundsatser,
delade under julhelgen sin tid emellan mål-
tider, dans och lekar. Om deras måltider
hafva vi få underrättelser. Att deras dans
skedde efter slagen på små klockor, hvilken
musik de trodde vara gudarne angenäm, är
det enda man känner om densamma. Hvad
deras lekar beträffar, har man i en för nära
etthundra år sedan utgifven afhandling en
rimmad förteckning på några sådane, hvaraf
likväl ganska få torde kunna. anses tillhöra
hedendomen. Den är ett så intressant bi-
drag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra
bereda våra läsare nöjet att läsa den i dess
helhet, hvarföre vi införa densamma:
Juleklubben; stå på stubben;
Draga gränja; väga malt;
Meta lakar; skifta makar;
Spänna kråka; väga salt;
Bära vatten; nappa katten;
Låna eld och springa rå;
Tämja stutar ; märka trutar;
Sätta rofvor; stå i så.
Preka gylta; gå på stylta;
Mussla sko och mjölka björn;
Led upp dockor; slagta bockar;
Bära jul och gå på störn;
Markus daska; Lussi laska;
Hålla räf- och gåse-lek;
Bräcka murar; vattna tjurar,
Hoppa krysse; nappa stek.
Skrämma danskar; draga handskar;
Smida rart och stänga vägg;
Stå på hufve; gå i grufva;
Sticka skomarn; gömma ägg;
Dra till tingen; gömma ringen;
Köpa fisk och svälta räf;
Ta upp fyrkar; spåna kyrkor;
Draga kafle; sälja väf.
Dyka slantar; kasta vantar;
Sisslas barsöl; klappa. brud;
Brudekransen ; björnedansen;
Göra vispar; klappa fru;
Pipp, rapp tali; sörja Mali;
Skrubba käring och flå katt;
Skjuta ruggor; skapa styggor;
Tända ljuset; söka skatt.
Jule-rofvan ; helsa påfvan;
Friare på stolar tre; :
Spisen flytta; kullerbytta; ,
Biås ut ljuset; klyfva ved;
Kurra gömsen; pippla hönsen;
Hammarsmeden; s!orma skans;
Dela lotter; gifta dotter;
Blacka sko och ro till lands.