ska betydelsen af julhögtiden och om Frey-
bloten, (offrandet åt Frey, för god årsväxt),
fann man på den utväg att baka bröd iform
af galtar och sedermera af andra djur och
att härmed pryda julbordet. Häraf härleda
sig troligen de ännu i dag hos oss brukliga
julkusar, nissar och nassar.
Den vidskepelse, som ännu råder hos vår
allmoge, att, om man gifver kreaturen att äta
af julhalmen, då de om våren första gången
utsläppas på bete, skola de ej anfallas af
sjukdomar eller skingras; att om den utsrös
på ex åker, skall åkern bära mycken säd
och att, om fruktträd dermed ombindas, skola
de bära mycken frukt, synes också både hän-
visa på julhögtidens betydelse i hedendomen
och bevisa att bruket af halm-bredning, som
i medeltiden och ännu sednare äfven vid
andra högtidligheter varit antagen och ut-
sträckt icke allenast till golf, utan äfven till
vägar och gator, ifrån julhalmen leder sina
anor.
Bruket att julaftonen ge bättre foder åt
boskapen och isynnerhet åt hästarne kan
väl ha någon grund i den allmänna välvilja,
som lifvar menniskan, då hon känner sig
sjelf glad och lycklig, och som då förmår
henne att äfven göra husdjuren till före-
mål för densamma, ja till och med uppfä-
sta en sädeskärfve för sparfvarnes och simå-
foglarnes räkning; men den förnämsta grun-
den dertill bör kanske sökas i julhögtidens
hedniska föremål, isynnerhet hvad hästen
angår. Den var, såsom bekant är, ett heligt
djur i norden, der den offrades — måhända
åt Odin, liksom hos romarne åt Mars, emot
hvilken Odin såsom nordens krigsgud äfven
svarade. Den kappköring, som på vissa
orter anställes juldagen vid återresan från
kyrkan och hvarvid den, som först kommer
fram, äfven först tros få sin gröda inbergad
det följande året, hänvisar likaledes på jul-
högtidens hedniska ursprung och första be-
tydelse.
När kristendomen inträddo i Europa, fann
den der före sig årets slut utmärkt af en
stor högtid, och hvad var naturligare än
att kristendomen borde söka att bemäktiga
sig den, då hon icke kunde lyckas att af-
skaffa den. Det skedde, och så uppsteg
innan kort hennes första högtid på ruinerna
af kronier, saturnalier och jolar. Utan att
för mängden förlora af sitt gamla anseende,
erhöll densamma ett nytt, som gjorde den
ännu mera helig och dyrbar för henne.
Detta har isynnerhet varit fallet inom vårt
fädernesland. Man ser ännu i våra tref-
liga landsbygder samma långa förberedelser
till denna helg som äldre handlingar omtala
hos våra hedniska förfäder. Ofta väljes
redan på åkern den säd, hvaraf julölet och
julbrödet skola beredas, och redan i augu-
sti tänker bygdens ungdom på sina julnöt-
ter och sina juläpplen. Knappt är novem-
ber inne, förrän alla göromål börja hänföra
sig till julen: allt tager namn och bestäm-
melse af henne, och allt måste genom når
gon utmärktare egenskap svara deremot
ända till julveden och julfodret. Julen är
hos oss på en gång en stor religiös och en
stor nationel högtid, en folkfest i detta ords
högsta bemärkeise, som kunde göras ännu
mera nationel och inflytelserik, om man all-
varsamt vore betänkt derpå. Den långa
krets af mångfaldiga och mödosamma arbe-
ten, hvarigenom årets gröda framkallas, in-
bergas och förädlas, är nu genomlupen: hvi-
lans och njutningens ögonblick hafva inträdt.
Behofven och bekymren äro — åtminstone
för någon tid — aflägsnade). Med ett ord:
det tillstånd af sinnesfrid och lycksalighets-
känsla, det poetiska lif har infunnit sig,
hvarunder endast menniskans ädlare kraf-
ter kunna väckas, stärkas och utveckla sig.
Men, ack, det har infunnit sig blott på ett
kort besök! Det lemnar snart rum för det
4) En bland det gamla Sveriges fordna rättig-
heter vid denna högtid var de k julfriden,
hvilken berättigade en och hvar att under julhel
gen vara fri från all lagsökaing och till sin Per-
son mer fredad än vanligt. Den räckte från jul:
aftonen till åttonde dagen efter trettondedagen.
Likväl var sjelfva tidslängden olika eftar olika
landskapslagar. Dess utbläsande, som skedde med
star hästidlighat utmärkas på våra runstafvar med