sig lik i glädjen som i sorgen; orolig gick
han omkring och önskade att allt vore öfver
och att han redan varit gift en lång tid. Om
blott ej den förskräckliga festen. vore! Alla
de inbjudna voro honom nästan främmande,
han intresserade sig ej för någon, Emot gö-
ster måste man vara böflig, och böflighet
hade alltid varit honom en förhstlig dygd.
Under tiden trängdes mängden redan i mosterns
blomsterkransade dörr; hon stod der förklarad,
med fladdrande band och de spädaste rosen-
knoppar, ej anande hvilken sorglig roll hen-
nes gula, skrynkliga ansigte spelade derunder.
Kammaren var redan uppfylld till trängsel
och derinne var så hett att man kunde qväf-
vas; men hon log lika vänligt. Eva deremot,
den lilla bruden, såg alldeles förvildad ut;
också hon hade lefvat ensam som en nunna,
och den ende hon kände. och älskade var Kri-
stian. Djup rodnad betäckte för första gån-
gen hennes kinder, han blef ängslig, hon visste
ej hvarför. Ändtligen var tiden inne att gå
till kyrkan. HEit-aldrig slutande tåg skred
genom de vårgröna ängarna, lärkorna A7iiade,
barnen jublade. Orolig sågo sig alla om ef-
ter: brudgummen, men han kom icke. För:
ligna väntade de en stund. ,
— Det måste ha skett honem en olycka,
gade mostern tröstande.
Hon skickade till qvarnen, der var allt som
utdödt. Slutligen gick mostern sjelf, hon såg
mycket förargad ut ty hon hade en viss aning ..-.