-— Ol -
behagligare, när han tänkte på den brännande,
blodbesudlade jord, dit han så länge varit för-
visad. BSedan fästsde han sin blick på ett
ansigte, som han hade bredvid sig, det stolta,
sköna qvinnoansigte, hvars fägring fulländats
endast genom den ömhetens prägel, kärleken
till honom tryckt derpå.
— Det var väl värdt att lefva ilandsfykt
för att få njuta återkomstens glädje, hviskade
han till henne. Dot var väl värdt att utstå
allt hvad jag utstått, för att få erfara huru
ljuft det är att älskas verkligt...
Hon såg på honom med sina stora, strå-
lande ögon och lade mildt sin hand öfver
hans mun, söägande:
— Ack, tyst! när jeg tänker på hvad hennes
kärlek var, huru värdelös synes då icke min
egen!... Hvad har väl jeg gjort för att all
sällhet gkulle tillfalla mig, under det hon...
Hennes läppar darrade; hon uttelade icke
tanken till fullo.
Och medan de stodo der med en lika skön
framtid för sig som det klara dagsljuset om-
kring dem, böjde han vördnadefullt sitt hufvud
då detta barn nämdes, som dött för honom.
Bådas tankar fördes tillbaka till en plats i
öknen, der tricoloren svajade öfver-en liten
graf, vänd åt vester mot Frankrikes kust —
en graf, belägen der trummor smattrade, der
sqvadrozer städse redo fram vid fältmusikens
toner och der larmet af marscherande batal-
joner dag och natt kunde höras; en graf,