och landsteg den 12 mars 1736 på Öorsicas kust, åtföljd af en liten skara emigranter. Den främmande adelsmannens lysande uppträdande, hans fantastiska drägt, som bestod af en kaftan af skarlakansrödt siden, uppfäst spansk hatt med plym och ett gult skärp, hvilket sutto ett par dyrbara, rikt inlagda pistoler, förskaffade honom de barbariska öboernas sympatier, lika mycket som de hedersbevisningar, hvilka egnades honom af enskilda partiledare, hvilka uppenbarligen hade afvaktat hans ånkomst. Dessutom var hatet mot genuesarne alltför starkt rotfäst hos befolkningen för att hon icke med glädje ekelle helsat en man välkommen, som tills förde patrioterna hvad de för ögonblicket mest behöfde, nemligen pengar, ammunition och vapen, Ehuru den öfverenskommelse, som Neuhoff i Livorno afslutat med corsicanaren Orticoni gick ut på att han-skulle utropas till konuvg först då han befriat Corsica från genuesarnes ok, blef dock hans första handling ett begära. bekräftelse på sin nya värdighet för att såsom jembördig kunna underhandla med främmande furstar; och så stor var den dragningskraft, hans personlighet utöfvade, att han verkligen genomdref sin vilja. Den 15 april 1736 utropades han i Alesani af det församlade folket till arfkonung öfver Corsica; och sedan han aflagt ed på författningen, påsattes honom: en krona af lager och eklöf, som på det fattiga Corsica måste träda i stället för deneljest brukliga gyldene. Den fattiga tyska baronen satte sig hastigt in i sin nya värdighet och uppträdde med en hållning, som om han från vaggan hade varit bestämd för tronen. Till sitt residens utsåg han en temligen oansenlig byggnad i den lila staden Cervione,. som kallades erkebiskopliga palatset, och i denna höll han sitt intåg med den prakt och ceremoni, som lämpade sig för ett krönt hufvud. Han var allt annat än njugg på. utnämningar till hedersposter, bortskänkte adelsdiplom i massa och lät slå mynt, som utom Corsica för gin sällsynthets skull betalades med sitt tretiodubbla värde. Men icke nöjd härmed, instiftade han också den s. k. Befrielse-orden, till hvilken inom kort anmälde sig mer än 400 aspiranter, frestade icke endast af den asurblå ordensdrägten med det smakfulla korset i guld och emalj på bröstet, utan också af de fördelar, som förespeglades de inträdande. Hvarje ordensriddare insatte ett kapital af 1,000 scudi, på hvilka han tillförsäkrades 10 procent lifränta; och sålunda blef instiftandet af denna orden i sjelfva verket en finans-spekulation, som var så mycket fördelaktigare för den fattiga ön, som det till större delen var utländingar, hvilka upptcgos i orden och derigenom åtminstone för ögonblicket något lindrade den rådande penningnöden. Ordens stormästare var naturligtvis konuvg Theodor gjelf, och ordensfiddarne måste vid sitt inträde sväria honom tro och huldhetsed till lands och