och landsteg den 12 mars 1736 på Öorsicas
kust, åtföljd af en liten skara emigranter.
Den främmande adelsmannens lysande upp-
trädande, hans fantastiska drägt, som bestod
af en kaftan af skarlakansrödt siden, uppfäst
spansk hatt med plym och ett gult skärp,
hvilket sutto ett par dyrbara, rikt inlagda
pistoler, förskaffade honom de barbariska
öboernas sympatier, lika mycket som de
hedersbevisningar, hvilka egnades honom af
enskilda partiledare, hvilka uppenbarligen
hade afvaktat hans ånkomst. Dessutom var
hatet mot genuesarne alltför starkt rotfäst
hos befolkningen för att hon icke med glädje
ekelle helsat en man välkommen, som tills
förde patrioterna hvad de för ögonblicket
mest behöfde, nemligen pengar, ammunition
och vapen,
Ehuru den öfverenskommelse, som Neuhoff
i Livorno afslutat med corsicanaren Orticoni
gick ut på att han-skulle utropas till konuvg
först då han befriat Corsica från genuesar-
nes ok, blef dock hans första handling ett
begära. bekräftelse på sin nya värdighet för
att såsom jembördig kunna underhandla med
främmande furstar; och så stor var den
dragningskraft, hans personlighet utöfvade,
att han verkligen genomdref sin vilja. Den
15 april 1736 utropades han i Alesani af
det församlade folket till arfkonung öfver
Corsica; och sedan han aflagt ed på författ-
ningen, påsattes honom: en krona af lager
och eklöf, som på det fattiga Corsica måste
träda i stället för den- eljest brukliga
gyldene.
Den fattiga tyska baronen satte sig hastigt
in i sin nya värdighet och uppträdde med
en hållning, som om han från vaggan hade
varit bestämd för tronen. Till sitt residens
utsåg han en temligen oansenlig byggnad
i den lila staden Cervione,. som kallades
erkebiskopliga palatset, och i denna höll han
sitt intåg med den prakt och ceremoni, som
lämpade sig för ett krönt hufvud. Han var
allt annat än njugg på. utnämningar till
hedersposter, bortskänkte adelsdiplom i massa
och lät slå mynt, som utom Corsica för gin
sällsynthets skull betalades med sitt tretio-
dubbla värde. Men icke nöjd härmed, in-
stiftade han också den s. k. Befrielse-orden,
till hvilken inom kort anmälde sig mer än
400 aspiranter, frestade icke endast af den
asurblå ordensdrägten med det smakfulla
korset i guld och emalj på bröstet, utan
också af de fördelar, som förespeglades de
inträdande. Hvarje ordensriddare insatte ett
kapital af 1,000 scudi, på hvilka han till-
försäkrades 10 procent lifränta; och sålunda
blef instiftandet af denna orden i sjelfva
verket en finans-spekulation, som var så
mycket fördelaktigare för den fattiga ön,
som det till större delen var utländingar,
hvilka upptcgos i orden och derigenom åt-
minstone för ögonblicket något lindrade den
rådande penningnöden. Ordens stormästare
var naturligtvis konuvg Theodor gjelf, och
ordensfiddarne måste vid sitt inträde sväria
honom tro och huldhetsed till lands och