— 0, Gud! mitt barn, de ha dödat er! Cecil led förfärligt, då detta utrop undföll honom. Huru mycket heldre skulle han ej velat sjelf dö den grymmaste död än se hennes ungdoms fägring och glädje för hans skull så plötsligt förintas! Hon skrattade — det var samma bjertliga, klingande skratt, som man hört i hennes lyckligaste dagar. — Ack! sade hon; det är ju Frankrikes krut och kulor. De göra mig icke ondt... Men vänta! Här är marskalkens order. Han befaller afrättningens inställande. Jag har berättat honom allt. Ni är nu räddad — hör ni? — ni är räddad!... Så han ser ut! Sörjer han öfver att han skall lefva? Mina fransmär, sägen honom klarare och tydligare än jag kan, huru det förhåller sig. Här är ordern. Den måste straxt lemnas till generalon ... Nej, nej, jag släpper den icke ur min kand, förrän genoralen sett den. Spring till honom, någon af er, och bed honom komma shit... till mig! — Store himmel! ni har offrat ert lif för ig I åa fruktansvärd ångest hade fattat Cecil; han böjde sig ned och tryckte henne tiil sitt bjerta, sjelf så förvirrad, så häpen, så förblindad i följd af sin plötsliga räddning vr dödens armar samt den ofantliga uppoffring, hvarigenom hans lif sålunda blifvit köpt, att han knappt kunde so hennes ansigte, knappt