— 0, Gud! mitt barn, de ha dödat er!
Cecil led förfärligt, då detta utrop undföll
honom. Huru mycket heldre skulle han ej
velat sjelf dö den grymmaste död än se hen-
nes ungdoms fägring och glädje för hans skull
så plötsligt förintas!
Hon skrattade — det var samma bjertliga,
klingande skratt, som man hört i hennes lyck-
ligaste dagar.
— Ack! sade hon; det är ju Frankrikes
krut och kulor. De göra mig icke ondt...
Men vänta! Här är marskalkens order. Han
befaller afrättningens inställande. Jag har
berättat honom allt. Ni är nu räddad — hör
ni? — ni är räddad!... Så han ser ut! Sörjer
han öfver att han skall lefva? Mina frans-
mär, sägen honom klarare och tydligare än
jag kan, huru det förhåller sig. Här är or-
dern. Den måste straxt lemnas till gene-
ralon ... Nej, nej, jag släpper den icke ur
min kand, förrän genoralen sett den. Spring
till honom, någon af er, och bed honom komma
shit... till mig!
— Store himmel! ni har offrat ert lif för
ig I
åa fruktansvärd ångest hade fattat Cecil;
han böjde sig ned och tryckte henne tiil sitt
bjerta, sjelf så förvirrad, så häpen, så för-
blindad i följd af sin plötsliga räddning vr
dödens armar samt den ofantliga uppoffring,
hvarigenom hans lif sålunda blifvit köpt, att
han knappt kunde so hennes ansigte, knappt