Tidningsöflversigt.
I tidningen Framåt läses följande till den-
samma insända artikel:
Hvar är fienden?
Någon städs i landsorten är gängse en hi-
storia om en liten flickunge,som gret bitter-
ligen, och när modern deltagande frågade
henne, hvartöre hon gret så tröstlöst, svarade
hon med några hulkningar: jo, jo, jo, — för
katten ser på mig. Men — mitt snälla barn,
vi ha ju ingen katt, svarade modern. Ja
men — om vi få en, hulkade flickan. — —
Den der katthistorien synes i våra dagar
vilja blifva nationel. Här ska rustas och mön-
stras och exerceras och paraderas och regle-
menteras och rekryteras och remonteras etc.
etc. Hvad står på? — frågar man sig något
hvar; mulnar det på Sveriges politiska hori-
zont? Kanske fienden redan ser på 0ss?
Hvar är han? Hvem är det fråga om? N.
D. A, svarar oss i sitt nr 92 för den 16 nov.
lika naivt som den gråtande flickan: om vi få
någon, Det tyckes liksom i tysthet mellan
raderna uttala den förhoppningen, att bli vi
bara väl rustade, nog få vi fiender i sinom
tid, eller som den frun hvilken nödvändigt
ville ha intormator i huset, ehuru der icke
fanns några barn: få vi bara imformator, nog
få vi barn.
Men skämt åsido — saken är alltför allvar-
gam att skämta med; den är t. o. m. tillräck-
ligt allvarsam att hysa olika meningar om, och
de stora myndiga tidningarna, som föga känna
hvar skon klämmer och sannerligen icke be-
gripa huru det smakar, att stå under ryttarens,
korporalens, sergeantens, löjtnantens etc. ända
upp till krigsministerns förmynderskap, borde
dock draga något i betänkande att nästan
stämpla som landsförrädare dem gom icke
kunna begripa hvad som just i våra dagar
gjort militärväsendet till en för Sverige så
förfärligt brännande fråga, ja som t. o. m. i
sin landtliga enfald, påverkade som de äro af
allmogens fortsatta klagan, våga undra, om en
klok och fredligt sinnad regering icke skulle
kunna på diplomatisk väg arrangera så, att
man heldre kunde lindra, än öka folkets bör-
dor i denna sak.
Men nej, här skall rustas af alla krafter.
Svenska armån skall försättas i ett skick som
gör 088 fullkomligt oberoende af andras god-
tycke, och som gör det omöjligt att förvandla
Sverige ull ett ryskt storfurstendöme eller
en preussisk provins, ja som t. o. m. sätter
oss i stånd att sjelfva uppträda anfallevis.
(O, hvad det låter hjeltemodigt! Se så der
skall Sveriges försvarsväsende se ut.) Skulle
dot då mulna vid horisonten, skulle t. ex.
Ryssland och Preussen göra min af att vilja
ha Öresund och Kattegatt till riksgräns sig
emellan, så skyndar man sig liksom Frankrike
1870, och slår till innan fienderna komma sig
före, naturligtvis icke ensamma (säger N. D.
A.), men i förbund med andra makter, t. ex.
Danmark och Norge och hvarför icke äfven
Hannover och Nassau?
Lycklig den som kan trösta sig med så san-
guiniska förhoppningar. Vi bekänna öppet att
vi kunna det icke, och hvad värre är — vi
äro så litet hemma i försvarskonsten, att vi
icke ge någon möjlighet för våra ögon att
brioga Sveriges försvarsväsende derhän att vi
kunna med hopp om framgång trotsa våra
östra och södra grannar, i fall (det Gud för-
hindre) händelserna skulle gestalta sig så, att
de hvar för sig eller, ännu värre, i förening
började visa tänderna. Vi veta väl, att vi härföre
skola helsas som feghjertade stackare, men vi
minnas tillräckligt den stridslust som besjälade
danskarne på sin tid och fransmännen på sin
— vi minnas också utgången.
Saken har också en ekonomisk sida. Vårt
nuvarande försvarsväsende kostar, enligt hvad
riksdagshandliogar gifva vid handen, den nätta
summan af tjugutre millioner rdr årligen, och
detta försvarsväsende törklarar ju beväpnings-
vännerna i korus vara odugligt; huru mycket
skall då ett dugligt försvarsväsen kosta —
ett gora kan ingifva respekt hos både Preussen
och Ryssland, och som under vissa förhållan-
den sätter oss i stånd att äfven gå anfallsvis
tillväga? Fråga Frankrike, Österrike, Dan-
mark, Hannover, fråga Napoleon III hvilket
gom kostar minst, antingen eftergifvenhet och
fredlig uppgörelse så långt möjligt är, eller
ett stort förlitande på en 8 k.: oöfvervinnelig
armå,
Hvad gom i våra dagar gör ropet på af-
väpning vigtigare och angelägnare än i för-
gången tid, är den märkvärdiga ifver och hetta,
hvarmed motpartiet skriker på och larmar
med sina beväpningsangelägenheter, hvilka