Tidningsöflversigt. I tidningen Framåt läses följande till densamma insända artikel: Hvar är fienden? Någon städs i landsorten är gängse en historia om en liten flickunge,som gret bitterligen, och när modern deltagande frågade henne, hvartöre hon gret så tröstlöst, svarade hon med några hulkningar: jo, jo, jo, — för katten ser på mig. Men — mitt snälla barn, vi ha ju ingen katt, svarade modern. Ja men — om vi få en, hulkade flickan. — — Den der katthistorien synes i våra dagar vilja blifva nationel. Här ska rustas och mönstras och exerceras och paraderas och reglementeras och rekryteras och remonteras etc. etc. Hvad står på? — frågar man sig något hvar; mulnar det på Sveriges politiska horizont? Kanske fienden redan ser på 0ss? Hvar är han? Hvem är det fråga om? N. D. A, svarar oss i sitt nr 92 för den 16 nov. lika naivt som den gråtande flickan: om vi få någon, Det tyckes liksom i tysthet mellan raderna uttala den förhoppningen, att bli vi bara väl rustade, nog få vi fiender i sinom tid, eller som den frun hvilken nödvändigt ville ha intormator i huset, ehuru der icke fanns några barn: få vi bara imformator, nog få vi barn. Men skämt åsido — saken är alltför allvargam att skämta med; den är t. o. m. tillräckligt allvarsam att hysa olika meningar om, och de stora myndiga tidningarna, som föga känna hvar skon klämmer och sannerligen icke begripa huru det smakar, att stå under ryttarens, korporalens, sergeantens, löjtnantens etc. ända upp till krigsministerns förmynderskap, borde dock draga något i betänkande att nästan stämpla som landsförrädare dem gom icke kunna begripa hvad som just i våra dagar gjort militärväsendet till en för Sverige så förfärligt brännande fråga, ja som t. o. m. i sin landtliga enfald, påverkade som de äro af allmogens fortsatta klagan, våga undra, om en klok och fredligt sinnad regering icke skulle kunna på diplomatisk väg arrangera så, att man heldre kunde lindra, än öka folkets bördor i denna sak. Men nej, här skall rustas af alla krafter. Svenska armån skall försättas i ett skick som gör 088 fullkomligt oberoende af andras godtycke, och som gör det omöjligt att förvandla Sverige ull ett ryskt storfurstendöme eller en preussisk provins, ja som t. o. m. sätter oss i stånd att sjelfva uppträda anfallevis. (O, hvad det låter hjeltemodigt! Se så der skall Sveriges försvarsväsende se ut.) Skulle dot då mulna vid horisonten, skulle t. ex. Ryssland och Preussen göra min af att vilja ha Öresund och Kattegatt till riksgräns sig emellan, så skyndar man sig liksom Frankrike 1870, och slår till innan fienderna komma sig före, naturligtvis icke ensamma (säger N. D. A.), men i förbund med andra makter, t. ex. Danmark och Norge och hvarför icke äfven Hannover och Nassau? Lycklig den som kan trösta sig med så sanguiniska förhoppningar. Vi bekänna öppet att vi kunna det icke, och hvad värre är — vi äro så litet hemma i försvarskonsten, att vi icke ge någon möjlighet för våra ögon att brioga Sveriges försvarsväsende derhän att vi kunna med hopp om framgång trotsa våra östra och södra grannar, i fall (det Gud förhindre) händelserna skulle gestalta sig så, att de hvar för sig eller, ännu värre, i förening började visa tänderna. Vi veta väl, att vi härföre skola helsas som feghjertade stackare, men vi minnas tillräckligt den stridslust som besjälade danskarne på sin tid och fransmännen på sin — vi minnas också utgången. Saken har också en ekonomisk sida. Vårt nuvarande försvarsväsende kostar, enligt hvad riksdagshandliogar gifva vid handen, den nätta summan af tjugutre millioner rdr årligen, och detta försvarsväsende törklarar ju beväpningsvännerna i korus vara odugligt; huru mycket skall då ett dugligt försvarsväsen kosta — ett gora kan ingifva respekt hos både Preussen och Ryssland, och som under vissa förhållanden sätter oss i stånd att äfven gå anfallsvis tillväga? Fråga Frankrike, Österrike, Danmark, Hannover, fråga Napoleon III hvilket gom kostar minst, antingen eftergifvenhet och fredlig uppgörelse så långt möjligt är, eller ett stort förlitande på en 8 k.: oöfvervinnelig armå, Hvad gom i våra dagar gör ropet på afväpning vigtigare och angelägnare än i förgången tid, är den märkvärdiga ifver och hetta, hvarmed motpartiet skriker på och larmar med sina beväpningsangelägenheter, hvilka