— 767 —
Den bhjelte som räddade Frankrikes ära vid
Zaraila, är dömd att i morgon -bittida af-
rättas.
— Hvad!... Er jägare?
En liflig rodnad öfverför för en sekund
hennes anlete; men hon nedslog icke sin
blick.
Och hänförd af sitt brinnande nit, fortfor
hon med denna egendomliga vältalighet, som
var henne medfödd:
— Min! — Ja, eftersom han är en fransk
goldat . . . men på samma grund äfven er.
Jag har kommit hit från Algier, för att i hans
namn tala sanning till er och för att rädda-
honom såväl för hans egen som för kejsar-
dömets äras skull. Se här! På middagen fick
jag detta bref, sändt till mig med en dufva —
läs det! Ni ser, Huru öch hvarför han skall
dö. Nåväl — vid mitt kors, vid min fana,
vid Frankrike svär jag att icke ett hår på
hans hufvud skäll röras, icke en. droppe af
hans blod utgjutas! ,
Han såg pä henne, förundrad öfver dessa
stolta, befallande ord, dennä värdiga hållning,
detta imposanta väsende, som skulle Ha an-
stått en drottning: Men hans panna mulnade,
under det han genomögnade skrifvelsen. Denne
man, hvilkens talån hön förde, hade begått
det värsta brott, som någonsin kan bli lagdt
on soldat till last.
— Ni talar fåvitskt, yttrade han i kall
och tvär ton. Förbrytelsen är af den art, som