-—- (04 —
gaf intet svar. Hennes vapenbröder, som voro
vana att höra henne sjunga, skratta och skämta,
då hon kon ridande,: sågo efter henne, för-
vånade öfver att hon var så tyst och så blek
och så allvarsam.
— Hur står det till med Cigarette? sporde
de hvarandra. .
Ingen kunde lemna någon upplysning; den
snabbfotade hästen, öknens son, och hans
ryttarinna ilade förbi dem. alla, utan. att egna
dem en blick. Hederslegionens kors, som
blänkte på hennes bröst, och det bleka barns-
liga ansigtet, hvarå en beslutsamhet, lik den
store Napoleons, na tryckt sin prägel — se
der det sista de någonsin här i lifvet sågo af
Cigarette.
All hennes lifliga språksamhet var försvun-
nen — försvunnen med rodnaden på hennes
kinder, men leendet på hennes läppar, med
barnaglädjen i hennes bjerta; men. det oför-
färade sinnet, den starka okufliga viljan lefde
ännu hos henne; hon hade qvar hjeltens tap-
perhet och martyrens tålamod.
Och hon red framåt, under det middags-
solen var som mest brännande, längs hafs-
kusten vesterut. De flesta ryttare skulle
omöjligen, äfven under gynsammare förhållan-
den, ha kunnat färdas en så lång väg på. en
så kort tid... Mea den bländande solen, den
qväfvande hettan föranledde icke ringaste af-
brott i hennes andlösa, hejdlösa färd; hon
hade förr ridit halfgalna fålar med lika myc-