vedbodarna, ett olyckslif redan pröfyadt at mången. Midt i detta elände, denna bråte af krypande, tultande, gråtande, hojtande, qvidande och lidande menniskovarelser, dväljes en liten, till utseendet välskapad femåring, med namnet Carl Johan Olsson, blind ifrån födelsen, idiot och tidtals marterad af svåra konvulsioner. Då modern, som inalles eger tre barn, men ingen make, som delar hennes omsorger, är frånvarande för att skaffa bröd åt sina små (den yngsta ligger ännu i vaggan),har hon nödgats vid en stol fastbinda den lille blinde idioten, på det han ej skulle skada sina syskon eller mot väggar och möbler krossa sitt förvirrade hufvud. Och ändå glimmar det en gnista af själ hos denne lille vanlottade, — en dunkel stjerna i vansinnets natt. Han fröjdar sig åt och lugnas af moderns rärhet. TInstinkten säger honom att hennes kärlek är hans enda ljus i det ständiga mörker, till hvilket han under jordlifvet blifvit dömd. Hans ansigte klarnar också och munnen, småler vid hvarje starkare dagseller eldsken, och hans beslöjade ögon följa ljusskenets rörelser. Kanske spörjer han i tysthet kärlekens Gud om skälen för sin tillvaro och om syndaskulden, för hvilken den lille skuldlöse blifvit så oerhördt straffad! Men dessemellan och isynaerhet under madrens nödtvungna frånvaro uppgifver han djuriska tjut af saknad och smärta, vaggande under verop sitt lilla sjuka hufvud och uppskrämmande grannarnes barn, hvilkas mödrar våndas af ängslan för den smitta, som anblicken af konvulsiviska plågor så lätt medför under den spädare åldern. Den lille idioten är icke gammal nog för att kunna intagas på Idiothemmet — hvarest åldern för inträdesrätt är 7 år —; men skulle icke genom barmhertighetens mellankomst ett annat enskildt hem kunnaberedas gossen och hans oumbärliga moder, ett hem fritt fcån det buller, som nu tyckes göra den svagsinte ännu mera plågad och förbryllad, på samma gång han sjelf för det lilla barnsamhället är en högeligen farlig medlem? j Ack, I lyckligt lottade föräldrar, I, som fröjdens åt era friska, välskapade och ömhetsfulla små, hvilkas joller är det skönaste ackompagnemanget till er husliga lyckas hymner; I mödrar och fäder, snart förtröttade af nödens ständiga klagorop, om I icke Törens af dessa välmenta, men döda bokstäfver; besöken då en enda gång asylen för de husvilla och frågen ef.er den lille blinde idioten. Han skall krama sina vackra små händer kring edra, för att trefvande känna efter om det är modershanden, och han skall vända mot er sina brustna blickar, tills I sjelfva kännen era hjertan nära att brista vid åsynen af det oförvållade menskliga eländet. Säkert, ja, säkert skolen I då finna någon utväg till hjelp och lindring, om också icke till räddning för det mer än vanligt olyckliga lilla barnet. Stockholm den 10 december 1872. Johan: Jolin. Bokhandlarne hrr Samson Wallin (höröet af. Fredsgatan och Drottnivggatan) samt A: Bonnier (Basaren å Norrbro) ha benäget lof: vat för det ofvan: omtalta. olyckliga barnet mottaga. bidrag. Sådana kunna äfven lemnas å Dagens Nyheters annvonskontor vid Myntgatan. SL mA KAKA RER AA KAR RR