enär uppsyningsmannen fera gånger för honom utverkat en extra ration tobak när han yiaat sig flitig — han kom just då Matisen hade ett passande och säkert mordvapen i sin hand. Och han slog tilll I hans förtviflade själ syntes aldrig någonsin en tanke hafvå uppståt derom att andra kunde ha samma lust att lefva som han hade att dö; aldrig en tanke derpå, att t. ex. denne Nöttestad var en man om endast 30 år, alltså i sin kraftigaste ålder, att han hade hustru och fyra barn, hvilkas enda stöd han var. Inte en tanke ditåt upprann hos honom och rubbade dem föreställningen, som rotfästat sig under hans ständiga vandring mellan landsvägen och fängelset, att han vore en slägga och andra endast ett städ! Gossen återfick slutligen talförmågan och ropade förskräckt: Hvad har du gjort? — Jag har slagit ihjäl en karl, och nu är han död, svara Matisen med isande köld. : Då gossen ville springa bort, sade han Jag skall sjelf gå och berätta allt för direktören. Gossen sprang emellertid förbi honom och började skrika på hjelp. Folk kom springande, och då det berättades hvad som skett, blef mördaren fasthållen. Direktören, hr Gaard, kom äfven tillstädes, och på hans fråga har du slagit ihjäl min uppByningsmant svarade han: jag har slagit ihjäl en karlX, Då man frågade honom om orsaken till ogerningen, yttrade han i samma likgiltiga ton: En ond ande hade farit in i mig, Sedan, när han bortfördes till ransakningsfängelset i Hamar, vände han sig om och sade: SÅh, jag kommer nog hit igen ännu en gång, hvilket yttrande uppfattades som en häntydning på hans möjligen förestående afrättning, såsom ock bestyrkes af ett yttrande af honom då han passerade kyrkogården: Jag blifver väl nedkastad i någon grop eller mosse, jagX. Då jernvägsbron öfver Flogstadelfven passerades och hr Gaard grep honom i kragen för att hindra honom från att störta sig i djupet, anmärkte han att sådant vore öfverflödigt, emedan han med lugn ville vandra fram till stupstocken. Icke ringaste spår af ånger förmärktes hos honom, tvärtom visade han den största köld och likgiltighet. Han uppträdde som en menniska, hvilken ändtligen funnit ett sökt mål. Så var det väl ock. Han kar erkänt att han i fyra års tid burit på tanken att mörda någon, på det att öfverheten kunde taga hans lif, det han sjelf saknade mod att förkorta. Han har emellertid missräknat sig. Norska lagen har just förutsett sådana bevekelsegrunder till mord, som här föreligga, och stadgat lifstids Fängelse derför. Att taga en annan menniskas lif för att Bjelf få dö, men sedan finna att man för lifstiden i stället blir dömd till det fängelse, i hvilket man ej kunnat uthärda ett år — detta är en missräkning, hvilken för en så hemsk natur som Anton Matisens måtte kännas förfärlig. Men så träffar straffet i en. form och på ett sätt, som man ej kunnat ana eller förutse! RR