enär uppsyningsmannen fera gånger för ho-
nom utverkat en extra ration tobak när han
yiaat sig flitig — han kom just då Matisen
hade ett passande och säkert mordvapen i
sin hand. Och han slog tilll I hans för-
tviflade själ syntes aldrig någonsin en tanke
hafvå uppståt derom att andra kunde ha
samma lust att lefva som han hade att
dö; aldrig en tanke derpå, att t. ex. denne
Nöttestad var en man om endast 30 år,
alltså i sin kraftigaste ålder, att han hade
hustru och fyra barn, hvilkas enda stöd han
var. Inte en tanke ditåt upprann hos ho-
nom och rubbade dem föreställningen, som
rotfästat sig under hans ständiga vandring
mellan landsvägen och fängelset, att han
vore en slägga och andra endast ett städ!
Gossen återfick slutligen talförmågan och
ropade förskräckt: Hvad har du gjort?
— Jag har slagit ihjäl en karl, och nu är
han död, svara Matisen med isande köld. :
Då gossen ville springa bort, sade han
Jag skall sjelf gå och berätta allt för di-
rektören. Gossen sprang emellertid förbi
honom och började skrika på hjelp. Folk
kom springande, och då det berättades hvad
som skett, blef mördaren fasthållen. Di-
rektören, hr Gaard, kom äfven tillstädes, och
på hans fråga har du slagit ihjäl min upp-
Byningsmant svarade han: jag har slagit
ihjäl en karlX,
Då man frågade honom om orsaken till
ogerningen, yttrade han i samma likgiltiga
ton: En ond ande hade farit in i mig,
Sedan, när han bortfördes till ransaknings-
fängelset i Hamar, vände han sig om och
sade: SÅh, jag kommer nog hit igen ännu
en gång, hvilket yttrande uppfattades som
en häntydning på hans möjligen förestående
afrättning, såsom ock bestyrkes af ett ytt-
rande af honom då han passerade kyrko-
gården: Jag blifver väl nedkastad i någon
grop eller mosse, jagX. Då jernvägsbron öf-
ver Flogstadelfven passerades och hr Gaard
grep honom i kragen för att hindra honom
från att störta sig i djupet, anmärkte han
att sådant vore öfverflödigt, emedan han
med lugn ville vandra fram till stupstocken.
Icke ringaste spår af ånger förmärktes
hos - honom, tvärtom visade han den största
köld och likgiltighet. Han uppträdde som
en menniska, hvilken ändtligen funnit ett
sökt mål. Så var det väl ock. Han kar
erkänt att han i fyra års tid burit på tan-
ken att mörda någon, på det att öfverheten
kunde taga hans lif, det han sjelf saknade
mod att förkorta. Han har emellertid miss-
räknat sig. Norska lagen har just förutsett
sådana bevekelsegrunder till mord, som här
föreligga, och stadgat lifstids Fängelse derför.
Att taga en annan menniskas lif för att
Bjelf få dö, men sedan finna att man för
lifstiden i stället blir dömd till det fängelse,
i hvilket man ej kunnat uthärda ett år —
detta är en missräkning, hvilken för en så
hemsk natur som Anton Matisens måtte
kännas förfärlig. Men så träffar straffet i
en. form och på ett sätt, som man ej kun-
nat ana eller förutse!
RR