Nyaste. underrättelser om dön Nordenskiöldska expeditionen. Posttidningen af gårdagen meddelar följaade skrifvelse från Ad. Ebeltoft i Tromsö till hr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet. Brefvet är dateradt den 25. november. Det synes deraf, att den svenska expeditionens belägenhet är tillfredsställande och på intet sätt gifver anledning till några farhågor, om än förlusten af renarne i någon mån förmörkat utsigterna till att lyckligt kunna ernå det med expeditionen ytterst åsyftade mål. Brefvet är af följande lydelse: I dag hitkom den bemanning, som från Spetsbergen hade bergat sig med jakten Pepita till Hammerfest, Skepparen J. OC. Johannegen har i dag varit hos mig och afgifvit följande upplysningar om polarexpeditionen. De sista underrättelserna från Nordenskiöld läro af den 28 oktober. Denna dag kom nem ligen löjtnant Palander från Moselbay, der expeditionens vinterstation är, till de vid Greyhook infrusna 4 fångstfartygen. Han var ute på en proffärd med folket, utrustad som till. polarfärden med en liten båt och tält. Efter ankomsten till fartygen hade de fortfarande sitt tillhåll i tälten; och befunno sig såväl löjtnanten som folket särdeles väl, oaktadt ett par af dossa blifvit tomligen våta genom att falla ned genom ett hål på isen. Såväl Nordenskiöld som hela personalen i Moselboy befunno sig utmärkt väl och voro vid godt mod. Huset var i fullkomligt godt stånd och och telegrafledning anbragt från detta ombord på Onkel Adam och Gladan, å hvilka hölls vakt. Polhem hade ingen ombord. De hyste ingen farhåga för att slutligen lida brist på uppehälle, ohuru man af försigtighet redan något nedsatt de dagliga brödoch köttransonerna. Derost äfven fångstmännen frusit inne och sökt sitt tillhåll i Moselbay var renmossan bestämd till föda genom uppbland ning med mjöl och kött. Nordenskiölds största bekymmer var förlusten af renarne, som genast efter ankomsten till Moselbay, genom lapparnes oförsvarliga liknöjdhet sprungit bort. Folket var ute hvar dag för att söka efter dem; men i slutet af oktober (den 25) var endast en återfunnen. Oaktadt N. mycket beklagade förlusten af dessa, skulle han dock försöka en fotresa mot norden, så långt det läte sig göra. Samtliga do 3 fartygen hade, såsom förr blifvit meddeladt, varit inne i Hinloopenstrait, men genast återvändt, antagligen den 5 eller 6 september, till Moselbay. Den 15 september voro Onkel Adam och Gladan färdiga och skulle den 16 afgå från Moselbay; men om natten satte isen in på land och instängde såväl dem gom fångstfartygen. Tre af dessa — sgkepparne Johan Carl och Nils Johanssen och Amandus Knudsen — 3logo sig dock lösa den 4 november trån Welcomepoint, der de lågo, medan do öfriga 4 icke kunde komma ut från Greyhook. Endast gamle skeppar Matillas och hans kock stannade qvar på dessa och han skulle kort derefter begifva sig till Moselbay till Nordenskiöld. De 22 man, som, efter Nordenskiölds råd, på båt begåfvo sig till Isfjorden, antagas hatva i följd af det goda vädret lyckligt framkommit dit. De medförde post från Nordenskiöld och de öfriga herrarne samt manskapet. Så framt icko mörkret och dimman hindra Albert från landkänning, tviflar skepparen icke på aft han kommer in i fjorden, ty Pepita påträffade icke is sedan den lemnade Amster damön den 5 november. Då bestämmelsen var, att såväl Pepita som Amandus Knudsen skulle anlöpa Isfjorden för att medtaga de dervarande be sättningar, antager Johan Carl, att Amandus Knudsen är i denna fjord. Vädret var för öfrigt på öfverresan till Tromsö utsmordentligt hårdt, men deremöt särleles godt under vistelsen på Spetsbergen. Detta är hval skepparen berättat mig. De förhållningsreglor, som hade föreskrifvits för det fall att de norska fångstmännen skulle öfvorvintra tillsammans med svenskarne, voro af följande lydelse: Förklaring till kaptenerna på de vid Greyhook och Welcome point instängda fdangstfartyg. Med anledning af de olyckshändelser, som hota att drabba. de nu på Spatsbergens nordkust instäneda fåneatfartve ttå undartecknada