Hvarjehanda nyheter.
En makalös duett, Följande roliga
historia läses i nordamerikanska tidningar:
Den nordamerikanare, som bäst förstår kon
sten att gråta, är Edvard Hartman från Chi-
cago. Han har nyligen anländt till Newyork
för att gifva offentliga föreställningar i sin
konst och erbjuder sig att gråta i kapp med
hvilken menniska, man, qvinna eller barn, som
helst och utsätter ett vad af 1,000 dollar att
han skall segra. Han bor i hotell French,
och vid hans ankomst dit ville ödet, att han
just kom att bo dörr om dörr med den be-
tömde Långfinger-Wille,. hvilken gjort sig
ett namn för långt hunnen skicklighet i kon-
sten att skratta. Om morgonen, då Hartman
vaknade, och han som vanligt företog en öf-
ning och snyftade och grät allt häftigare
och häftigare, hörde Långfinger-Wille detta
genom den stängda dörren och började na-
turligtvis genast att skratta som en gal-
niog — för öfnings skull han också. Den-
na märkvärdiga duett hade väl fort
gått omkring en qvarts timmes tid, då begge
kobstnärerna fingo lust att se hvarandra, hvar-
för de begåfvo sig ut i korridoren, der de
ställde sig midt emot hvarandra, den ena
stormgråtande, den andra storskrattande. Man
kan förstå att denna musik väckte stor upp-
ståndelse i hotellet; från alla dörrar och
vinklar komm92 menniskor springande, och
korridorer och trappor voro snart alldeles öf-
vertyllda af folk, qvinnor, män och barn, hvilka
efterhand blefvo smittade, somliga af de smatt-
rande skrattsalvorna, andra af den konvulsivi-
ska gråten. .. Der blef nu, såsom man kan
tänka sig, en förfärlig konsert, öronslitande
att höra, omöjlig att beskrifva, Långfinger
Wille, som af naturen fått ett godmodigt
ginne, tog slutligen Hartmans bjertslitande
gråt för allvar, i följd hvaraf han fick sam-
vetsqval öfver sitt lättsinne att skratta åt en
medmenniskas sorg, och slog i denna sinnes-
stämning hastigt öfver från det mest hejdlösa
skratt. till den smärtsammaste gråt. Han utgöt
strömmar af tårar, och de, hvilka törut skrattat
med honom, rördes också djupt ochbegynte
an äfyenledes att gråta. Då Hartman märkte
detta, kunde han jieke längre lägga band på
ig, uten föll ur sin roll och började skratta,
ych detta så naturligt, att han drog alla snyf:
ando och gråtande åhörare med sig, så
stt de också börjede skratta af alla krafter.
Dot är svärt att säga huru länge denna scen
skulle kommit att räcka, om igke en af ho-
ellots uppassare, som var mistaro i den säll-
synta konsten att kunna le med det högra
5gat och gråta med det venstra, lyckligtvis
commit tillstädes och återställt jomvigten ge-
nom att lugna båda parterna.
Under en bostadsbrist i Paris, då vär-
Jarno ej hade lust-attehyra ut rum,åt. folk
med stor familj, Kom en herre för att se på
on ledig -våding-i ett hus.
— Har herrn barn? var husegarens första
fråga. ä
— Jag har följt alla mina fyra till kyrko-
gården, lydde svaret.;
i ontraktet gjordes.upp. Våningen fick genast
illträdas och: hyresmannen inflyttade dagen
lerefter — med fyra barn. :
— Ni sade jujatt ni hade följt era fyra barn
ill kyrkogården, utbrast värden, ursinvig, när
han fickse den höppfulla skaran. r i
— Jaha, det gör jag hvar dag... och der
eka de ett par-timmars.