Hvarjehanda nyheter. En makalös duett, Följande roliga historia läses i nordamerikanska tidningar: Den nordamerikanare, som bäst förstår kon sten att gråta, är Edvard Hartman från Chicago. Han har nyligen anländt till Newyork för att gifva offentliga föreställningar i sin konst och erbjuder sig att gråta i kapp med hvilken menniska, man, qvinna eller barn, som helst och utsätter ett vad af 1,000 dollar att han skall segra. Han bor i hotell French, och vid hans ankomst dit ville ödet, att han just kom att bo dörr om dörr med den betömde Långfinger-Wille,. hvilken gjort sig ett namn för långt hunnen skicklighet i konsten att skratta. Om morgonen, då Hartman vaknade, och han som vanligt företog en öfning och snyftade och grät allt häftigare och häftigare, hörde Långfinger-Wille detta genom den stängda dörren och började naturligtvis genast att skratta som en galniog — för öfnings skull han också. Denna märkvärdiga duett hade väl fort gått omkring en qvarts timmes tid, då begge kobstnärerna fingo lust att se hvarandra, hvarför de begåfvo sig ut i korridoren, der de ställde sig midt emot hvarandra, den ena stormgråtande, den andra storskrattande. Man kan förstå att denna musik väckte stor uppståndelse i hotellet; från alla dörrar och vinklar komm92 menniskor springande, och korridorer och trappor voro snart alldeles öfvertyllda af folk, qvinnor, män och barn, hvilka efterhand blefvo smittade, somliga af de smattrande skrattsalvorna, andra af den konvulsiviska gråten. .. Der blef nu, såsom man kan tänka sig, en förfärlig konsert, öronslitande att höra, omöjlig att beskrifva, Långfinger Wille, som af naturen fått ett godmodigt ginne, tog slutligen Hartmans bjertslitande gråt för allvar, i följd hvaraf han fick samvetsqval öfver sitt lättsinne att skratta åt en medmenniskas sorg, och slog i denna sinnesstämning hastigt öfver från det mest hejdlösa skratt. till den smärtsammaste gråt. Han utgöt strömmar af tårar, och de, hvilka törut skrattat med honom, rördes också djupt ochbegynte an äfyenledes att gråta. Då Hartman märkte detta, kunde han jieke längre lägga band på ig, uten föll ur sin roll och började skratta, ych detta så naturligt, att han drog alla snyf: ando och gråtande åhörare med sig, så stt de också börjede skratta af alla krafter. Dot är svärt att säga huru länge denna scen skulle kommit att räcka, om igke en af hoellots uppassare, som var mistaro i den sällsynta konsten att kunna le med det högra 5gat och gråta med det venstra, lyckligtvis commit tillstädes och återställt jomvigten genom att lugna båda parterna. Under en bostadsbrist i Paris, då värJarno ej hade lust-attehyra ut rum,åt. folk med stor familj, Kom en herre för att se på on ledig -våding-i ett hus. — Har herrn barn? var husegarens första fråga. ä — Jag har följt alla mina fyra till kyrkogården, lydde svaret.; i ontraktet gjordes.upp. Våningen fick genast illträdas och: hyresmannen inflyttade dagen lerefter — med fyra barn. : — Ni sade jujatt ni hade följt era fyra barn ill kyrkogården, utbrast värden, ursinvig, när han fickse den höppfulla skaran. r i — Jaha, det gör jag hvar dag... och der eka de ett par-timmars.