Musik. En af säsongens intressantaste musikaftnar var hrr Satters, Lindbergs och Gehrmans tredje trio-soar. Detta säges till en del med hänsyn till programmet, men i främsta rummet till exekulionen, som i denna fulländning hör till sällsyntheterna. HBSatters storartade pianovirtuositet gjorde sig i lika mån gällande i samtliga numren, hr Lindbergs utmärkta violinspel i de båda triorna, och hr Gehrmans talang förnämligast i Beethovens stora duo för piano och vioroncell (A-dur). Här återfann man mästaren i all den genialiska kraft, som man för flera årtionden sedan hos honom så mycket beundrat: den stora stilen, den eldiga energien, den smältande sången — allt var oförändradrt. Utom denna sköna och glänsande komposition hörde man ock Mendelssohns berömda C-moll-trio, som i detta utmärkta föredrag mottogs med hänförelse, och hvars scherzo bisserades. — Slutnumret, Schumanns D-molltrio, är en temligen kaotisk och melodifattig komposition af försvarlig längd; det hände den snillrike tonsättaren stundom att råka ut för dylika inspirationer, hvilka för öfrigt hvarken sakna beundrare eller härmare; endast hans mästerstycken efterbildas ej — och det har goda skäl. W. B. Hungl. Operan. Svarta Dominon (Angela — Fröken Moe) Hvarför har Svarta Dominon, en bland Aubers bästa, allrabästa operetter, aldrig velat göra riktig lycka på vår scen? Emedan den ej allenast är en bland den franske mästarens friskaste, utan ock bland hans finaste, listigaste produkter, som förlorar mycket genom förflyttningen från sin naturliga jordmån. Den fina, men hvassa persifflagen af prelatoch klosterväsendet, som i ett protestantiskt land (åtminstone i form) är mindre fattlig, de skarpt utpreglade nationella typerna, de talrika uddarne i dialog och musik, och framför allt den atmosfer af gnistrande esprit, hvilken går som en elektrisk ström genom det hela — huru bevara allt detta flyktiga gods på den långa transporten, och huru ersätta hvad som derunder går förloradt? — Angela koncentrerar ensamt i sin lilla person allt hvad ett bortskämdt äkta pariserbarn har pikant, nyckfullt, mångskiftande (händelsen passerar i Spanien, men det gör ingenting); man vet icke om madonnaeller grisettnaturen är hennes rätta; så listig är hon, att hon till och med narrar åskådarne, som dock känna hennes spel, och i hennes högsta betryck är det den hvirflande cachuchan som skänker henne tröst och styrka. Men under detta fyrverkeri döljer sig dock ett grunddrag af ren känsla, som hon slutligen uppenbarar i den sköna hymnen, kvars ljufva toner sprida ett förklarande skim:uer öfver den mång