Och vänll var han mot hög och låg: I? De nådde alla till Lungastolen. s När mildt hans öga omkring sig såg, Det sken för alla likt solen. Och kunglig var han i sinn sotö få, Den främsta länken i brödraringen; Lv Som fursteyngling bland gossar blå Han stod. hör hugfall som ingen. Ylaf tack, kung Carl, för det öfverflöd Af trofast kärlek i lust och nöd Du kring dig strödde med fulla händer I Haf tack för frihet och ljus och rätt Du alltid värnat på kungligt sätt I nordens urgamla länder! SLUTKEÖR. (Efter minnestalet.) Sof tryggt, kung Carl, i grafvens borg . Som förr i kungsgemaket ! Ditt folk står rundt omkring i sorg, Tror än sitt lejon vaket; Tror att din ande, frisk och klar, Vill bo i nordens bygder qvar Och ge som förr oss Frode frid Med korn och gyllne tid. Men stundar ofrid här i nord, Då i vår själ sig blande Med kärleken till fädrens jord En fläkt utaf din ande. Hvad stort du ville, skall då sko: Det löftet vid din graf vi ge. Sof tryggt, kung Carl! Ej får du skam Af nordens fria stam. t Professor W. E. Svedelius, Eom intagi talarestolen, framsads sitt åminnelsetal, huf. vudsakligen rörande sig omkring frågan hvad betyder det i våra dagar, att en konung dör? och en konung af Sverige?) När talaren slutat utfördes sista delen af kantaten. Akten afslöts med en marsch af Söderman. i Åhörarnes antal tycktes utgöra något öfver 2,000 personer. Att det djupaste allvar syntes i hvarje anlete, är öfverflödigt att nämna. Den största ordning egde, oaktadt trängseln, rum från den högtidliga festens början till dess slut. Man sade att en och annan butik i staden skall hafva varit stängd under sorgfesten, men för sanningen häraf kunna vi icke garantera. ) Detta tal är tillgängligt i bokhandeln.