Och vänll var han mot hög och låg:
I? De nådde alla till Lungastolen. s
När mildt hans öga omkring sig såg,
Det sken för alla likt solen.
Och kunglig var han i sinn sotö få,
Den främsta länken i brödraringen;
Lv Som fursteyngling bland gossar blå
Han stod. hör hugfall som ingen.
Ylaf tack, kung Carl, för det öfverflöd
Af trofast kärlek i lust och nöd
Du kring dig strödde med fulla händer I
Haf tack för frihet och ljus och rätt
Du alltid värnat på kungligt sätt
I nordens urgamla länder!
SLUTKEÖR.
(Efter minnestalet.)
Sof tryggt, kung Carl, i grafvens borg
. Som förr i kungsgemaket !
Ditt folk står rundt omkring i sorg,
Tror än sitt lejon vaket;
Tror att din ande, frisk och klar,
Vill bo i nordens bygder qvar
Och ge som förr oss Frode frid
Med korn och gyllne tid.
Men stundar ofrid här i nord,
Då i vår själ sig blande
Med kärleken till fädrens jord
En fläkt utaf din ande.
Hvad stort du ville, skall då sko:
Det löftet vid din graf vi ge.
Sof tryggt, kung Carl! Ej får du skam
Af nordens fria stam. t
Professor W. E. Svedelius, Eom intagi
talarestolen, framsads sitt åminnelsetal, huf.
vudsakligen rörande sig omkring frågan
hvad betyder det i våra dagar, att en konung
dör? och en konung af Sverige?)
När talaren slutat utfördes sista delen af
kantaten. Akten afslöts med en marsch af
Söderman. i
Åhörarnes antal tycktes utgöra något öf-
ver 2,000 personer.
Att det djupaste allvar syntes i hvarje
anlete, är öfverflödigt att nämna. Den stör-
sta ordning egde, oaktadt trängseln, rum
från den högtidliga festens början till dess
slut. Man sade att en och annan butik i
staden skall hafva varit stängd under sorg-
festen, men för sanningen häraf kunna vi
icke garantera.
) Detta tal är tillgängligt i bokhandeln.