-—-—- UA NN
Hon rodnade, hon vredgades på sig sjelf,
ty hon afskydde och föfaktade lögnen, och
det plågade henne förfärligt att nödgas till-
gripa ett sådant medel för att reda sig ur
sin förlägenhet, för att förklara hvad hon utan
ett löftesbrott icke kunde förklara. Serafen å
sin sida visste ej hvad han skulle tänka. Om
han icke känt henne så väl, om han ej vetat
att hon icke allenast till börden utan ock till
karakteren var den ädlaste, den stoltaste och
mest högsinta bland qvinnor, skulle han kunnat
frestas att tro, det hon verkligen hyste ett otill-
börligt intresse för denne främmande soldat.
Men som förhållandet nu var, kunde en dylik
tanke svårligen uppstå hos honom; och om så
gkett, skulle han sjelf med harm ha tillbaka-
visat densamma såsom innebärande en grym
och nedrig förolämpning mot hans älskade
syster. Emellertid kände han sig ledsen och
orolig, utan att veta hvarför.
Hans nedslagenhet fortfor länge; de intres-
santa och lifliga samtal, i hvilka han efter
revyns slut kom att deltaga, sedan alla hö-
gre officerare och alla marskalkens gäster
samlats till festmiddag i ett stort, af solda-
terna med mycken smak dekoreradt tält, för-
mådde icke utplåna det obehagliga intrycket
ur hans själ. Fältkockarne hade gjort sitt
bästa; banketten var lysande. Ett öfverflöd
f anrättningar, som reta gommen, fanns hör,
a tältets inredning var pittoresk, och
eladt och angenämt. Hufvudända-