-—-—UA NN Hon rodnade, hon vredgades på sig sjelf, ty hon afskydde och föfaktade lögnen, och det plågade henne förfärligt att nödgas tillgripa ett sådant medel för att reda sig ur sin förlägenhet, för att förklara hvad hon utan ett löftesbrott icke kunde förklara. Serafen å sin sida visste ej hvad han skulle tänka. Om han icke känt henne så väl, om han ej vetat att hon icke allenast till börden utan ock till karakteren var den ädlaste, den stoltaste och mest högsinta bland qvinnor, skulle han kunnat frestas att tro, det hon verkligen hyste ett otillbörligt intresse för denne främmande soldat. Men som förhållandet nu var, kunde en dylik tanke svårligen uppstå hos honom; och om så gkett, skulle han sjelf med harm ha tillbakavisat densamma såsom innebärande en grym och nedrig förolämpning mot hans älskade syster. Emellertid kände han sig ledsen och orolig, utan att veta hvarför. Hans nedslagenhet fortfor länge; de intressanta och lifliga samtal, i hvilka han efter revyns slut kom att deltaga, sedan alla högre officerare och alla marskalkens gäster samlats till festmiddag i ett stort, af soldaterna med mycken smak dekoreradt tält, förmådde icke utplåna det obehagliga intrycket ur hans själ. Fältkockarne hade gjort sitt bästa; banketten var lysande. Ett öfverflöd f anrättningar, som reta gommen, fanns hör, a tältets inredning var pittoresk, och eladt och angenämt. Hufvudända