ekonomi. Detta kunde icke alltid ske ntan en ansträngning, som efter så många år gjorde en längre ledighet behöflig, så mycket mer som jag derjemte hade intresserat mig i ej obetydande industriella företag. Jag började derföre redan år 1849 med allvar tänka på att lemna Aftonbladet och stod äfven i underhandling om tidningens öfverlåtande till ett bolag; men något tvifvel om den tillämnade redaktionens politiska tänkesätt föranledde mig att atbryta sakens vidare fullföljande. Emellertid började, såsom alla känna, den politiska reaktionen i Europa ifrån år 1849 allt mer gripa omkring sig. dag råkade blifva vittne till en bland de första upenbarelserna deraf i Frankrike; det var den 13 juni 1849. Man torde erinra sig, att lagstiftande församlingen hade beslutat sända en expedition af trupper till Italien, för att hindra österrikarnes inkräktningar, men att presidenten Louis Napoleon i det stället lät denna armö vända sig emot den romerska republiken. Jag var i Paris, när nyheten härom ditkom, och det är omöjligt att beskrifva den bestörtning, som densamma väckte. Berättelser derom 1 tidningarne hade blifvit affischerade på några ställen på murarna af husen, folksamlingar hade hopat sig deromkring, åhörande med spänd uppmärksamhet medan en person liste, och jag såg mer än en blusklädd gråta af förbittring. Dagen derefter föreföll en mycket stormig debatt i församlingen, der Odilon Barrot, då minister, försökte ett lamt försvar för hvad som skett, men öfverhopades med snart sagdt förbanaelser från andra sidan. En del deputerade samt personer af nationalgardets officerare, isynnerhet 12:te legionens, som var känd för sina republikanska tänkesätt, uppsatte då en petition till lagstiftande församlingen, åsyftande att verka en förändring i presidentens politik; och denna petition skulle öfverlemnas at en stor deputation af deputerade, nationalgardister, andra borgare och polytekniska skolans elever m. fl. Dessa hade bildat en stor procession af omkring 1,500 personer, som tågade framåt boulevarderna för att öfver Place de la Concorde begifva sig till lagstiftande församlingens palats, då de nära Madeleinekyrkan motades af en ka vallerischock, som högg in på dem, och hvilken kommenderades af general Changarnier. Under samma dagar hade man ock tillfälle att se huru man på presidentens befallning strök ut och målade öfver orden liberte, egalite, fraternite öfverallt der de hade blifvit anbragta på en mängd offentliga byggnader i Paris, äfvensom huru de på flera ställen planterade frihetsträden uppryckes. Det är för väl kändt att behöfva upprepas, huru under de följande åren folkets sjelfstyrelse och de republikanska iorättningarna på allt sätt undergräfdes och frisinnade embetsmän aflägsnades o. 8. v., hvilket allt utgjorde förberedelser till den påföljande statskuppen i december 1851. Det året vistades jag ånyo på sommaren några veckor i Frankrike. Under en resa till södern hörde jag då på ångfartyg och i jernvägsvagnar högljudda uttryck at förbittring, uttalade öfver presidentens försök att förstöra frukterna af februarirevolutionen och öfver den synbara afsigten att tillintetgöra republiken; dock trodde inen att en katastrof vore så nära. Jag beskref intrycket af denna min resa och min åsigt öfver den politiska ställningen närmare uti ett par bref till Åftonbladet i september 1851. Aftonbladets försäljning skedde nu efter min hemkomst. Det öfverläts till magister docens och brukspatronen Bergstedt, som representerade ett bolag af fem personer. Hr Bergstedt varen ekonomiskt sjelfstänadig man, hvars skriftställaretalang var mig bekant genom några recensioner, som han förut hade författat för tidningen, och hvars åsigter jemväl syntes mig öfverensstämma med mina. Jag afträdde från redaktörsbefattningen med slutet af året 1851 och hade den tillfredsställelsen, att de nya egarnes inkomster af tidningen fortforo oförminskade, så att köpesumman ingick på 21 år, utan att köparne behöfde göra något utlägg; och likväl voro priserna på såväl prenumeration som lösa numror och annonser då betydligt billigare än de nu äro. Derefter, eller sedan början af året 1852, har jag icke haft någon annan förbindelse med Aftonbladet, än att jag stundom der fått införa artiklar undertecknade med mitt namn eller med signaturen , i följd af ett vid köpet gjordt förbehåll att allt framgent ega ovilkorlig rättighet att få plats för hvad jag kunde önska framlägga inför Aftonbladets lisare. N Bland de litteratörer, hvilka under de förutnämda 21 åren lemnat mer eller mindre bidrag till Aftonbladet eller varit medarbetare deri, voro åtekillige, som förut hade ntgifvit andra tidningar, men upphört dermed och hvilka sedan jemväl lemnat den jordiska skådeplatsen. Jag nämner här med tacksamhet C. W. Liljecrona från 1832 till 1844, förut en kort tid utgifvare åf Skånska Correspondenten; A. Lindeberg, förut redaktör af Stockholmsposten och senare den som byggde och år 1841 öppnade Mindre teatern härstädes; Magnus Luttropp, som hade utgifvit ett par årgångar af Svenska bondens tidning; J. P. Theorell, en tid under åren 1834— 1835, sedan han hade lemnat Dagligt Allehanda; ötverstelöjtnanten Gustaf Hjerta samt Georg Scheutz och O. P. Sturzenbecker. Den ryktbare ännu lefvande författaren och skalden C. J. L. Almqvist hade också i några år varit medarbetare för den litterära afdelningen i bladet, då på sommaren 1851 den förfärliga misstanke mot honomyppades, som föranledde honom att rymma från fiderneslandet. Många erinra sig utan tvifvel det högst pinsamma intryck som denna underrättelse väckte hos alla litteraturens vänner, bland hvilka många ansågo Almqvist såsom den största af våra skalder, äfvensom den fortsatta smutskastning, hvarmed utgifvarne af tvenne besoldade, numera upphörda blad nu täflade att visa sig kicka emot Mtonbladet under försöket att insianera, att Almqvist icke blott hade stått i förtrolig vänskapsförbindelse med mig, bladets redaktör, utan ock varit tidningens spiritus rector, ehuru intetdera hade varit fallet. (Forts.) Til asmrafnhaotar