ekonomi. Detta kunde icke alltid ske ntan en
ansträngning, som efter så många år gjorde en
längre ledighet behöflig, så mycket mer som jag
derjemte hade intresserat mig i ej obetydande
industriella företag. Jag började derföre redan
år 1849 med allvar tänka på att lemna Afton-
bladet och stod äfven i underhandling om tid-
ningens öfverlåtande till ett bolag; men något
tvifvel om den tillämnade redaktionens politiska
tänkesätt föranledde mig att atbryta sakens vi-
dare fullföljande. Emellertid började, såsom
alla känna, den politiska reaktionen i Europa
ifrån år 1849 allt mer gripa omkring sig. dag
råkade blifva vittne till en bland de första up-
enbarelserna deraf i Frankrike; det var den 13
juni 1849. Man torde erinra sig, att lagstiftande
församlingen hade beslutat sända en expedition
af trupper till Italien, för att hindra österrikar-
nes inkräktningar, men att presidenten Louis Na-
poleon i det stället lät denna armö vända sig
emot den romerska republiken. Jag var i Paris,
när nyheten härom ditkom, och det är omöjligt
att beskrifva den bestörtning, som densamma
väckte. Berättelser derom 1 tidningarne hade
blifvit affischerade på några ställen på murarna
af husen, folksamlingar hade hopat sig derom-
kring, åhörande med spänd uppmärksamhet medan
en person liste, och jag såg mer än en blusklädd
gråta af förbittring. Dagen derefter föreföll en
mycket stormig debatt i församlingen, der Odilon
Barrot, då minister, försökte ett lamt försvar för
hvad som skett, men öfverhopades med snart
sagdt förbanaelser från andra sidan. En del de-
puterade samt personer af nationalgardets office-
rare, isynnerhet 12:te legionens, som var känd
för sina republikanska tänkesätt, uppsatte då en
petition till lagstiftande församlingen, åsyftande
att verka en förändring i presidentens politik;
och denna petition skulle öfverlemnas at en stor
deputation af deputerade, nationalgardister, an-
dra borgare och polytekniska skolans elever m.
fl. Dessa hade bildat en stor procession af om-
kring 1,500 personer, som tågade framåt boule-
varderna för att öfver Place de la Concorde be-
gifva sig till lagstiftande församlingens palats,
då de nära Madeleinekyrkan motades af en ka
vallerischock, som högg in på dem, och hvilken
kommenderades af general Changarnier. Under
samma dagar hade man ock tillfälle att se huru
man på presidentens befallning strök ut och må-
lade öfver orden liberte, egalite, fraternite öfver-
allt der de hade blifvit anbragta på en mängd
offentliga byggnader i Paris, äfvensom huru de
på flera ställen planterade frihetsträden uppryck-
es. Det är för väl kändt att behöfva upprepas,
huru under de följande åren folkets sjelfstyrelse
och de republikanska iorättningarna på allt sätt
undergräfdes och frisinnade embetsmän aflägsna-
des o. 8. v., hvilket allt utgjorde förberedelser
till den påföljande statskuppen i december 1851.
Det året vistades jag ånyo på sommaren några
veckor i Frankrike. Under en resa till södern
hörde jag då på ångfartyg och i jernvägsvagnar
högljudda uttryck at förbittring, uttalade öfver
presidentens försök att förstöra frukterna af fe-
bruarirevolutionen och öfver den synbara afsig-
ten att tillintetgöra republiken; dock trodde in-
en att en katastrof vore så nära. Jag beskref
intrycket af denna min resa och min åsigt öfver
den politiska ställningen närmare uti ett par bref
till Åftonbladet i september 1851.
Aftonbladets försäljning skedde nu efter min
hemkomst. Det öfverläts till magister docens
och brukspatronen Bergstedt, som representerade
ett bolag af fem personer. Hr Bergstedt varen
ekonomiskt sjelfstänadig man, hvars skriftställare-
talang var mig bekant genom några recensioner,
som han förut hade författat för tidningen, och
hvars åsigter jemväl syntes mig öfverensstämma
med mina. Jag afträdde från redaktörsbefatt-
ningen med slutet af året 1851 och hade den
tillfredsställelsen, att de nya egarnes inkomster
af tidningen fortforo oförminskade, så att köpe-
summan ingick på 21 år, utan att köparne be-
höfde göra något utlägg; och likväl voro priser-
na på såväl prenumeration som lösa numror och
annonser då betydligt billigare än de nu äro.
Derefter, eller sedan början af året 1852, har jag
icke haft någon annan förbindelse med Afton-
bladet, än att jag stundom der fått införa artik-
lar undertecknade med mitt namn eller med sig-
naturen , i följd af ett vid köpet gjordt
förbehåll att allt framgent ega ovilkorlig rättig-
het att få plats för hvad jag kunde önska fram-
lägga inför Aftonbladets lisare. N
Bland de litteratörer, hvilka under de förut-
nämda 21 åren lemnat mer eller mindre bidrag
till Aftonbladet eller varit medarbetare deri, voro
åtekillige, som förut hade ntgifvit andra tidnin-
gar, men upphört dermed och hvilka sedan jem-
väl lemnat den jordiska skådeplatsen. Jag näm-
ner här med tacksamhet C. W. Liljecrona från
1832 till 1844, förut en kort tid utgifvare åf
Skånska Correspondenten; A. Lindeberg, förut
redaktör af Stockholmsposten och senare den
som byggde och år 1841 öppnade Mindre tea-
tern härstädes; Magnus Luttropp, som hade ut-
gifvit ett par årgångar af Svenska bondens tid-
ning; J. P. Theorell, en tid under åren 1834—
1835, sedan han hade lemnat Dagligt Allehanda;
ötverstelöjtnanten Gustaf Hjerta samt Georg
Scheutz och O. P. Sturzenbecker. Den rykt-
bare ännu lefvande författaren och skalden C.
J. L. Almqvist hade också i några år varit med-
arbetare för den litterära afdelningen i bladet,
då på sommaren 1851 den förfärliga misstanke
mot honom- yppades, som föranledde honom att
rymma från fiderneslandet. Många erinra sig utan
tvifvel det högst pinsamma intryck som denna
underrättelse väckte hos alla litteraturens vän-
ner, bland hvilka många ansågo Almqvist såsom
den största af våra skalder, äfvensom den fort-
satta smutskastning, hvarmed utgifvarne af tvenne
besoldade, numera upphörda blad nu täflade att
visa sig kicka emot Mtonbladet under försöket
att insianera, att Almqvist icke blott hade stått
i förtrolig vänskapsförbindelse med mig, bladets
redaktör, utan ock varit tidningens spiritus rec-
tor, ehuru intetdera hade varit fallet.
(Forts.)
Til asmrafnhaotar