L. J. Hiertas sjelfbiografi.
(Forts.)
Några veckor efter öppnandet af 1847—1848
årens riksdag, i första dagarne at februari 1848,
aade ett antal riksdagsmän af alla stånden sam-
ats till middag i det 8. k. lilla sällskapets hus
vid Munebron för att på eftermiddagen öfver-
lägga om hvarjehanda förestående riksdagsarbe-
ten. Dervid uppstod bland annat tal om, huru-
vida bad börde)tatimanträda till förberedande
rådplifgningår langående representationsfrågan.
Grefve Anckarsvärd, som ifrån 1840 års riksdag
åter hade börjat deltaga i representationen och
nu var en bland sällskapet, yttrade sig då, att
han vore så mycket som någon intresserad för
och öfvertygad om behofvet at en reform, men
han tyckte sig finna lojheten i allmänna tänke-
sättet så stor och den politiska atmosferen öfver-
hufvud så qvalmig, att han ansåg ändamålslöst
att söka hålla denna fråga uppe eller väcka in-
tresset derför. Detta yttrande af en man med
så stort anseende syntes mig alltför nedslående
för att lemnas alldeles utan gensägelse. Jag
tillät mig derföre anmärka, att man, enligt min
öfvertygelse, aldrig borde förtröttas i en god sak
eller låta modet nedslås, om det ock ser mörkt
ut för tillfället rundt omkring, och att detta äfven
gäller politiska sträfvanden. Jag kom härvid att
erinra om en händelse från år 1830, att i maj
och juni månader det året var en så follkomlig
stiltje i politiken, att en engelsk tidning, Morning
Chronicle, som förut hade deltagit med Londons
öfriga morgontidningar i bekostandet af en dag-
lig express från Paris, för att erhålla nyheterna
några timmar tidigare än med den ordinarie po-
sten, afsade sig detta deltagande, emedan under-
rättelserna en lång tid varit och tycktes än vi-
dare blifva af så föga värde, att publiken icke
brydde sig om att läsa särskilda korrespondenser
derom. Och endast två dagar efter denna upp-
sägning kom nyheten om julirevolntionen med
expressen till de öfriga morgontidningarne, hvar-
emot Morning Chronicle ej kunde berätta den-
samma förr än en dag senare än de aadra! När
en så hastig förändring i den politiska atmosfe-
ren kunde inträffa en gång, menade jag, kunde
man icke veta om ej äfven nu någon politisk
vindfläkt i den qvalmiga dunstkretsen snart kunde
förspörjas, som gåfve lit åt den allmänna andan
och utsigt för framåtskridandets och reformernas
sak, Detta ansåg dock grefve Anckarsvärd nu
för en omöjlighet — och så såg det verkligen ut
efter den fullständiga öfvermakt, som den Gui-
zotska ministören hade skaffat sig inom franska
deputerade kammaren och under den ryske cza-
rens öfvertag i det öfriga Europa. Tre eller fyra
veckor derefter hitkom emellertid nyheten om fe-
bruarirevolutionen och om republikens utropande
i Frankrike. Som mitt yttrande hade förekommit
i ett större sällskap, så blef det nu allmänt ci-
teradt såsom en profetia, och man undrade på
vissa håll till och med om jag icke möjligen på
förhand kunnat hafva något viderkorn på en till-
ämnad revolution i Paris. Det blef dock snart
utom allt tvifvel utredt, attingen i sjelfva Frank-
rike åtta dagar förut anade hvad som skulle in-
träffa, samt att det varit inrikesministern Ducha-
tel, som framkallat den första konflikten genom
sina polisföreskrifter emot reformbanketten da-
garne näst före den 24 februari.
För att ej blifva för vidlyftig har jag i det of-
vanstående förbigått många tilldragelser af in-
tresse, som kunde vara att anföra från tiden af
min verksamhet såsom tidningeutgifvare, synner-
sigen under åren 1834 vid åtalet mot kapten Lin-
deberg och under 1838 års oroligheter. Jag er-
inrar blott med ett par ord om tillvaron af och
mitt deltagande i ettreformsiällskap år 1844, strax
efter sedan 1840 årg reformförslag hade blifvit
afslaget. I detta reformsillskap, hvari många af
riksdagens liberala notabiliteter deltogo, rådde
god enighet och värma, till dess det sprängdes
genom affall och motarbetande af ett par leda-
möter af adeln, som dittills hade ansetts tillhöra
de liberala och vara reformvänner, och af hvilka
den ene sedan blifvit en högt uppsatt embetsman.
— Härpå följde några år derefter reformmötet i
Örebro 1849 och reformvännernas siällskap i
Stockholm. I det förra deltogo flere hundra dels
riksdagsmän, dels ansedde possessionater, för-
mögnejordbrukare af bondeståndet och handlande,
som till en del hade rest dit från aflägsna pro-
vinser. Detta mötes program är så kändt, att det
ej behöfver af mig anföras, äfvensom den för-
skräckelse och motstånd det, oaktadt sin betyd-
liga begränsning af valrätten, mött hos de s. k.
grå. I det senare sällskapet deltogo, bland an-
dra, grefve C. H. Anckarsvärd, d. v. professorn,
doktor Thomander, expeditionssekreteraren J. G.
Richert, professorerna Bergfalk ach Genberg, hrr
Siljeström, Dalman, - öfverstlöjtnanten Gustaf
Hjerta, grosshandlaren Schartau m. fl. äfvensom
undertecknad. Der höllos många intressanta
sammanträden, hvarvid i början rådde så mycken
enighet, att man kom öfverens om de hufvudsak-
liga grunderna för ett förslag till representation,
utgående från samfällda val af demokratisk, men
dock ganska moderat karakter. Men plötsligt,
och utan att pluraliteten förut hade någon aning
derom, sprängdes denna enighet derigenom, att
omkring tjugu ledamöter at sällskapet, hvaribland
baronerna Hugo Hamilton och A. C. Raab samt
her W. F. Dalman och Svedbom torde kunna
räknas till de mest betydande, på en gång fram-
trädde med en vid särskildt hållna sammanträden
öfverenskommen gemensam reservation, hvari de
förot af pluraliteten öfverenskomna grunderna
framställdes såsom vådliga och reservanterna
upptogo ett mera exklusivt, af sällskapet förka-
stadt program att skilja de valberättigade, i mån
af deras förmögenhet, i två afdelningar, öfver
eller under det 8. k. etrecket. Andra, hvari-
bland äfven jag, protesterade med värma emot
detta plötsliga affall af personer, fom förut, om
de ock gjort en och annan anmärkning, dock i
det hela tycktes hafva fogat sig efter flertalets
mening i hufyndsaken. Ena betecknande omstän-
dighet med denna reservationsepisod var ock, att
den utgjorde en förelöpare till regeringens till-
kinnagifvande att ettrepresentationsförslag skulle
af regeringen framläggas för ständerna, hviiket
regeringsförslag ock sedan visade sig baseradt
på nästan samma program som reservanternas ;
det troddes också temligen allmänt, att hela till-
ställningen af reservationen stod i sammanhang
dermed,
Det var ett par år efter denna riksdags slut,
som jag lemnade ifrån mig förlagsriätter till
tonbladet.. Om anledningarne härtill må näm-
nas följande. Det hufvudsyftemål, som hade före-
sväfvat mig såsom möjligt att uppnå, att hos all.
mänheten väcka ett lifligare behof at offentlighet
och ett större deltagande för de allmänna ären
dena än tillförene samt att bereda en mera
tryggad plats inom samhällets elementer åt en
sjelfständig journalistik, hade nu vunnits, så vidt
det kunde bero af min medverkan. Många af
mina vänner veta, att jag ifrån början hade tänkt
mig min befattning i egenskap af redaktör så
som provisorisk och önskat lemna den i andra
skickligare händer, om jag kunde finna några
sådana efterträdare, som ville kämpa för samma
-undsatser. Jag hade. emellertid under Afton
ladets hela tillvaro, med undantag af några fö
veckor en och annan sommar, sjelf haft den dag:
1:sa ledningen af tidningen i hela den politiska