L. J. Hiertas sjelfbiografi. (Forts.) Några veckor efter öppnandet af 1847—1848 årens riksdag, i första dagarne at februari 1848, aade ett antal riksdagsmän af alla stånden samats till middag i det 8. k. lilla sällskapets hus vid Munebron för att på eftermiddagen öfverlägga om hvarjehanda förestående riksdagsarbeten. Dervid uppstod bland annat tal om, huruvida bad börde)tatimanträda till förberedande rådplifgningår langående representationsfrågan. Grefve Anckarsvärd, som ifrån 1840 års riksdag åter hade börjat deltaga i representationen och nu var en bland sällskapet, yttrade sig då, att han vore så mycket som någon intresserad för och öfvertygad om behofvet at en reform, men han tyckte sig finna lojheten i allmänna tänkesättet så stor och den politiska atmosferen öfverhufvud så qvalmig, att han ansåg ändamålslöst att söka hålla denna fråga uppe eller väcka intresset derför. Detta yttrande af en man med så stort anseende syntes mig alltför nedslående för att lemnas alldeles utan gensägelse. Jag tillät mig derföre anmärka, att man, enligt min öfvertygelse, aldrig borde förtröttas i en god sak eller låta modet nedslås, om det ock ser mörkt ut för tillfället rundt omkring, och att detta äfven gäller politiska sträfvanden. Jag kom härvid att erinra om en händelse från år 1830, att i maj och juni månader det året var en så follkomlig stiltje i politiken, att en engelsk tidning, Morning Chronicle, som förut hade deltagit med Londons öfriga morgontidningar i bekostandet af en daglig express från Paris, för att erhålla nyheterna några timmar tidigare än med den ordinarie posten, afsade sig detta deltagande, emedan underrättelserna en lång tid varit och tycktes än vidare blifva af så föga värde, att publiken icke brydde sig om att läsa särskilda korrespondenser derom. Och endast två dagar efter denna uppsägning kom nyheten om julirevolntionen med expressen till de öfriga morgontidningarne, hvaremot Morning Chronicle ej kunde berätta densamma förr än en dag senare än de aadra! När en så hastig förändring i den politiska atmosferen kunde inträffa en gång, menade jag, kunde man icke veta om ej äfven nu någon politisk vindfläkt i den qvalmiga dunstkretsen snart kunde förspörjas, som gåfve lit åt den allmänna andan och utsigt för framåtskridandets och reformernas sak, Detta ansåg dock grefve Anckarsvärd nu för en omöjlighet — och så såg det verkligen ut efter den fullständiga öfvermakt, som den Guizotska ministören hade skaffat sig inom franska deputerade kammaren och under den ryske czarens öfvertag i det öfriga Europa. Tre eller fyra veckor derefter hitkom emellertid nyheten om februarirevolutionen och om republikens utropande i Frankrike. Som mitt yttrande hade förekommit i ett större sällskap, så blef det nu allmänt citeradt såsom en profetia, och man undrade på vissa håll till och med om jag icke möjligen på förhand kunnat hafva något viderkorn på en tillämnad revolution i Paris. Det blef dock snart utom allt tvifvel utredt, attingen i sjelfva Frankrike åtta dagar förut anade hvad som skulle inträffa, samt att det varit inrikesministern Duchatel, som framkallat den första konflikten genom sina polisföreskrifter emot reformbanketten dagarne näst före den 24 februari. För att ej blifva för vidlyftig har jag i det ofvanstående förbigått många tilldragelser af intresse, som kunde vara att anföra från tiden af min verksamhet såsom tidningeutgifvare, synnersigen under åren 1834 vid åtalet mot kapten Lindeberg och under 1838 års oroligheter. Jag erinrar blott med ett par ord om tillvaron af och mitt deltagande i ettreformsiällskap år 1844, strax efter sedan 1840 årg reformförslag hade blifvit afslaget. I detta reformsillskap, hvari många af riksdagens liberala notabiliteter deltogo, rådde god enighet och värma, till dess det sprängdes genom affall och motarbetande af ett par ledamöter af adeln, som dittills hade ansetts tillhöra de liberala och vara reformvänner, och af hvilka den ene sedan blifvit en högt uppsatt embetsman. — Härpå följde några år derefter reformmötet i Örebro 1849 och reformvännernas siällskap i Stockholm. I det förra deltogo flere hundra dels riksdagsmän, dels ansedde possessionater, förmögnejordbrukare af bondeståndet och handlande, som till en del hade rest dit från aflägsna provinser. Detta mötes program är så kändt, att det ej behöfver af mig anföras, äfvensom den förskräckelse och motstånd det, oaktadt sin betydliga begränsning af valrätten, mött hos de s. k. grå. I det senare sällskapet deltogo, bland andra, grefve C. H. Anckarsvärd, d. v. professorn, doktor Thomander, expeditionssekreteraren J. G. Richert, professorerna Bergfalk ach Genberg, hrr Siljeström, Dalman, öfverstlöjtnanten Gustaf Hjerta, grosshandlaren Schartau m. fl. äfvensom undertecknad. Der höllos många intressanta sammanträden, hvarvid i början rådde så mycken enighet, att man kom öfverens om de hufvudsakliga grunderna för ett förslag till representation, utgående från samfällda val af demokratisk, men dock ganska moderat karakter. Men plötsligt, och utan att pluraliteten förut hade någon aning derom, sprängdes denna enighet derigenom, att omkring tjugu ledamöter at sällskapet, hvaribland baronerna Hugo Hamilton och A. C. Raab samt her W. F. Dalman och Svedbom torde kunna räknas till de mest betydande, på en gång framträdde med en vid särskildt hållna sammanträden öfverenskommen gemensam reservation, hvari de förot af pluraliteten öfverenskomna grunderna framställdes såsom vådliga och reservanterna upptogo ett mera exklusivt, af sällskapet förkastadt program att skilja de valberättigade, i mån af deras förmögenhet, i två afdelningar, öfver eller under det 8. k. etrecket. Andra, hvaribland äfven jag, protesterade med värma emot detta plötsliga affall af personer, fom förut, om de ock gjort en och annan anmärkning, dock i det hela tycktes hafva fogat sig efter flertalets mening i hufyndsaken. Ena betecknande omständighet med denna reservationsepisod var ock, att den utgjorde en förelöpare till regeringens tillkinnagifvande att ettrepresentationsförslag skulle af regeringen framläggas för ständerna, hviiket regeringsförslag ock sedan visade sig baseradt på nästan samma program som reservanternas ; det troddes också temligen allmänt, att hela tillställningen af reservationen stod i sammanhang dermed, Det var ett par år efter denna riksdags slut, som jag lemnade ifrån mig förlagsriätter till tonbladet.. Om anledningarne härtill må nämnas följande. Det hufvudsyftemål, som hade föresväfvat mig såsom möjligt att uppnå, att hos all. mänheten väcka ett lifligare behof at offentlighet och ett större deltagande för de allmänna ären dena än tillförene samt att bereda en mera tryggad plats inom samhällets elementer åt en sjelfständig journalistik, hade nu vunnits, så vidt det kunde bero af min medverkan. Många af mina vänner veta, att jag ifrån början hade tänkt mig min befattning i egenskap af redaktör så som provisorisk och önskat lemna den i andra skickligare händer, om jag kunde finna några sådana efterträdare, som ville kämpa för samma -undsatser. Jag hade. emellertid under Afton ladets hela tillvaro, med undantag af några fö veckor en och annan sommar, sjelf haft den dag: 1:sa ledningen af tidningen i hela den politiska