-— 040 mm
honom sina båda händer med en vältalig och
obeskrifligt behagfull åtbörd.
— Ni är oskyldig, hvilken omständighet än
må ha föranledt er att handla så gom ni
handlat, och huru befogad den misstanke än
må synas, som uppkommit mot er. Så för-
håller det sig ju?
Han böjde sig ned öfver hennes händer,
när han fattade dem. I detta ögonblick för-
lorade hans dom hälften af sin bitterhet; hon
trodde honom åtminstone om godt. Men hans
ansigte var dödsblekt. Han upplyftade åter
sitt hufvud och såg henne i ögonen, hvarvid
hon ofrivilligt måste tillsluta dessa, ty de
fylldes med tårar. Hon kände att, huru länge
hon än komme att lefva, skulle hon aldrig
kunna förgäta denna blick.
— Jag var oskyldig, sade han; men ingen
kunde tro det då, och icke heller nu lärer nå-
gon vilja göra det. Fråga mig ej mera; sök
sjelf att ha förtroende till min heder, om ni
kan — Gud skall veta, hvilken dyrbar lin-
dring detta är för mig... Men låt mig upp-
fylla mitt ödes bud och omtala icke för någon
dödlig hvad jag nu sagt er.
Stora tårar glänste i hennes ögon och för-
blindade henne, medan hon lyssnade. Äfven
under det första intrycket af underrättelsen
om orsaken till hans landsflykt kände hon
instinktmessigt, likasom Fanans väninna hade
gjort, att någon stor uppoffring gömde sig