nog usel att göra sig skyldig till den förakt-
liga och vanärande -bandling, hvarför han var
anklagad, då han så plötsligt försvann från
alla dem som i ungdomen utgjort hans om-
gifning. Stora svettdroppar runno utför hans
panna; hela hans inre menniska uppreste sig
mot detta grymma öde, som på hbaffs anlete
tryckt brottets prägel, fastän han intet brott
begått; han var färdig att tillropa henne san-
ningen med ett förkrossadt hjertas hela väl-
talighet.
Men medelst en ytterlig ansträngning lade
han band på sina upprörda känslor. Han
upplyftade sitt hufvud och talade sakta och
mycket lugnt; dock förmärkte hon en viss
darrning i hans röst.
— Låtom oss ej vidare orda om mig, sade
han. Mitt lif är nu en gång sådant det är
och kan icke vara annorlunda. Berätta mig i
stället er egen historia — ni är icke längre
lady Venetia? Ni har varit gift och blifvit
enka, säger man?
— Ja, mitt äktenskap varade blott en tim-
me... Men det är om er: sjelf. jag vill veta
något. Hvarför har ni låtit verlden och, fram-
för allt, hvarför har ni låtit oss tänka att ni
för längesedan dött? Jag var inte så ung när
vi sist sågo hvarandra att jag ej väl kommer
ihåg, huru alla menniskor tyckte om er.
Hade man lemnat henne i okunnighet om
den anklagelse, som vidlådde honom, då han
UNDER SKILDA FAROR: sö.