offentligt tillkännagifvande att åtalet icke hade blifvit begärdt af honom, hvarigenom han i och med detsamma lät förstå, att han skulle ansett för en skam att hafva föranledt detsamma. Det tredje åtalet, ett tiotal år efteråt, anställdes af Posttidningens d. v. utgifvare för ett uttryck, som hade blifvit fäldt af Aftonbladet om en artikel i Posttidningen. Jag var, då den skrets, frånvarande på en resa till utlandet under några veckor. Hufvudredaktionsbestyret sköttes under tiden af hr 8. A. Hedlund, Aftonbladet blef dock frikändt. Att icke flera än dessa tre åtal varit anställda emot Aftonbladet, ehuru bland alla tidningarne den på högre ort mest fruktade och hatade, torde utgöra bästa vederläggningen emot beskyllningarne om tidningens smidliga karakter, isynnerhet om man tar i betraktande de högst obetydliga anledningarne till flera åtal emot andra, såsom år 1834 emot kapten Lindeberg för en skrift om teatern, hvarpå följde dödsdom; 1838 mot Crusenstolpe för det han rubricerat en utnämning i statsrådet, daterad på en söndag, såsom sabbatsbrott, ett åtal mot Conversatiopsbladet, som pliktfälldes till 200 rdr bko för yttrandet, angående en fråga om förbud af spanmålsutförsel, att herrar statsråder ej borde spänna bågen för högt, ty annars kunde den brista o. 8. 4. Deremot blef tidningen, ifrån medlet at år 1835 till ungefär samma tid år 1838, indragen några och tjugu gånger; så att det sista, som utgafs i ordningsföljden innan indragningsmakten afskaf. fades, var det Tjugondesjunde Aftonbladet; dock hade två eller tre af denna succession måst upphöra, icke i följd af indragning, utan emedan de ansvarige utgifvarne hade återkallat tillståndsbrefvets begagnande. Dessa indragningar voro både kostsamma och ytterst besvärliga; tör att icke mankera publiken var det nödigt att hafva en hel flock tillståndsbevis i beredskap, med en ansvarig utgifvare för hvardera, emedan den, för hvilken en tidning indrogs, derigenom tillika förlorade rättigheten att vidare utgifva någon sådan, så framt denna rättighet ej återskänktes af konungens nåd. Med hvarje ansvarig utgifvare måste dertöre kontrakt på förhand vara uppgjordt om vi!koren för att få begagna tillståudsbrefvet. A andra sidan åter, som indragningarne oftast skedde af så obetydlig anledning, att åtal svårligen kunnat anställas och publiken icke kunde uppspåra skälet till indragningen, så ökades derigenom deltagandet för tidningen och tonen för densamma hos allmänheten. Sedermera fick man ock upplysning ätt de senare täta indragningarne icke härledde sig från harm öfver vissa artiklar, utan från ett systematiskt förföljelsesystem i afsigt att slutligen derigenom döda Aftonbladet, som den omnämda skuggrädslan sannolikt ansåg umgås med revolutionära planer och derföre syntes frukta. Till denna fruktan bidrog den omständigheten att de salarierade bladens alla försök att motarbeta Aftonbladet endast verkade motsatsen, och att publiken tycktes icke ogerna läsa dess polemiska artiklar, som aldrig voro surmulna. Stundom öfverdrefs till och med tidningens inflytande, äfven af personer gom ej älskade den; såsom då biskop Tegner en gång uti ett offentligt tal i Vexiö domkyrka klagade deröfver, att Aftonbladet numera vore det svenska folkets bibel. Likasom för att uttryckligen bekräfta burn långt det förut nämda förföljelsesystemet zick, tillkännagaf vid 1840 års rikedag br August von Hartmansdorff, som hade förvaltat hofkanslersembetet under den tiden, då de tätaste indragningarne skedde, från sin bänk på riddarhuset; att hans afsigt hade varit att draga in Aftonbladet hvarje dag och derigenom till slut göra dess utgifvande omöjligt i brist på ansvariga utgifvare af ständigt nya blad; men, tillade han, så kommo 1838 års oroligheter, och då var mitt välde slut. Till denna kistorik hör dock äfven, att efter en indragning år 1838 tillkännagaf jag offentligt, att om vidare indragning skedde, så skulle ingen tidning utgifvas igen, förrän nytt tillståndsbref derefter kunde erbållas (hvilket efter hvarje ansökning dröjde 14 dagar), emedan det kunde blifva intressant att se, huru allmänheten skulle upptaga den saken, som då icke redaktionen vore skuld till. Om vederbörande hade respekt för att sålunda på en tid helt och hållet beröfva allmänheten i bufvudstaden och laädsorten läsningen af Aftonbladet, vetjag icke, men efter den betan hördes ingen vidare indragnidg af. Efter 1838 års upplopp, i de dagarne då Crusenstolpe skulle afföras till Vaxholms fästning efter det förut nämda tryckfrihetsmålet, hvarefter han blifvit för majestätsbrott dömd till 3 års fästning och hvilken dom väckte en allmän jäsning i sinnena, blef öck br von Hartmansdorff aflägsnad från hofkanslersembetets beklädande, och statsrådet Ihre, sedermera statsminister för utrikesärendena, åtog: sig förvaltningen af detsamma, hvarvid han påstods hafva fästat det vilkoret att inga tidningsindragniagar vidare skulle komma i fråga. Om tilldragelserna år 1838 ir för öfrigt så mycket skrifvet förut, att jag kan förbigå hela denna period, hvarom mera utförligt kan läsas i det årets Aftonblad,. Till. 1840 års riksdag återkommer jag längre fram Då efter Carl Johans död hans son, Oscar, uppsteg på tronen, var landet fullt at förhoppningar. En allmän belåtenhet uttalade sig ock med några populära åtgärder, hvilka den nye konungen genast vidtog, isynnerhet upphäfvandet af 1812 års kungörelse med förbud emot all gemenskap med f. d. kong. familjens medlem: mar, hvilken författning hade gifvit anledning till icke blott de här ofvan nämda förföljelserna och dödsdomarne mot Itre, Bergelin och HöökenBerg, utan ock senare till det bekanta DtibenVegesachska målet. Äfven Aftonbladet delade denna belåtenhet, som hos många öfvergick till ren beundran och föranledde benämningen förtjusningsfeber, Denna entusiasm representerades inom pressen af Dagligt Allehanda, hvars hufvädredaktör då var hr Dalman; Aftonbladet förbehöl)sig emellertid unti trö artiklaf i mars månad 1844 med titeln: konung: Oscar och hans ställning, att äfven se framtiden, an. . Något tvifvel väcktes visserligen kort derefter af -ett dirkulärbref, som chefen för landförsvarsdeparfementet, frih; Peyron, befalldes utfärda till ar. inbos officerskårer med varning att icke deltaga i några politiska. öfverläggningar: eller reformmöten, hvilket förbäd tycktes ej stå väl tillsammars med en liheral och störsinhad politik. Ett faktam. tie, emellörtidsatt kop i slutet af apri! 1844 kalladetill sig den bekante rättslirde, förste expeditionssekreteraren JG. Richert, en lika pedlig som insigtsfull man af frisinnade grundsatser, med anbud, såsom allmänt sades, att ingå i könseljen, men att Richert icke äl såg sig kunna eller böra mottaga kallelsen, fö modligen af giltiga skäl, utan reste tillbaka till sitt landställe nära Lidköping. Derefter följde vid samma rikedag bland annat sanktionen på PK ADR and of lo orfornkte