offentligt tillkännagifvande att åtalet icke hade
blifvit begärdt af honom, hvarigenom han i och
med detsamma lät förstå, att han skulle ansett
för en skam att hafva föranledt detsamma. Det
tredje åtalet, ett tiotal år efteråt, anställdes af
Posttidningens d. v. utgifvare för ett uttryck,
som hade blifvit fäldt af Aftonbladet om en ar-
tikel i Posttidningen. Jag var, då den skrets,
frånvarande på en resa till utlandet under några
veckor. Hufvudredaktionsbestyret sköttes under
tiden af hr 8. A. Hedlund, Aftonbladet blef
dock frikändt. Att icke flera än dessa tre åtal
varit anställda emot Aftonbladet, ehuru bland
alla tidningarne den på högre ort mest fruktade
och hatade, torde utgöra bästa vederläggningen
emot beskyllningarne om tidningens smidliga
karakter, isynnerhet om man tar i betraktande
de högst obetydliga anledningarne till flera åtal
emot andra, såsom år 1834 emot kapten Linde-
berg för en skrift om teatern, hvarpå följde
dödsdom; 1838 mot Crusenstolpe för det han ru-
bricerat en utnämning i statsrådet, daterad på en
söndag, såsom sabbatsbrott, ett åtal mot Con-
versatiopsbladet, som pliktfälldes till 200 rdr bko
för yttrandet, angående en fråga om förbud af
spanmålsutförsel, att herrar statsråder ej borde
spänna bågen för högt, ty annars kunde den
brista o. 8. 4.
Deremot blef tidningen, ifrån medlet at år 1835
till ungefär samma tid år 1838, indragen några
och tjugu gånger; så att det sista, som utgafs i
ordningsföljden innan indragningsmakten afskaf.
fades, var det Tjugondesjunde Aftonbladet; dock
hade två eller tre af denna succession måst upp-
höra, icke i följd af indragning, utan emedan de
ansvarige utgifvarne hade återkallat tillstånds-
brefvets begagnande. Dessa indragningar voro
både kostsamma och ytterst besvärliga; tör att
icke mankera publiken var det nödigt att hafva
en hel flock tillståndsbevis i beredskap, med en
ansvarig utgifvare för hvardera, emedan den, för
hvilken en tidning indrogs, derigenom tillika för-
lorade rättigheten att vidare utgifva någon sådan,
så framt denna rättighet ej återskänktes af konun-
gens nåd. Med hvarje ansvarig utgifvare måste
dertöre kontrakt på förhand vara uppgjordt om
vi!koren för att få begagna tillståudsbrefvet. A
andra sidan åter, som indragningarne oftast skedde
af så obetydlig anledning, att åtal svårligen kun-
nat anställas och publiken icke kunde uppspåra
skälet till indragningen, så ökades derigenom
deltagandet för tidningen och tonen för densamma
hos allmänheten. Sedermera fick man ock upp-
lysning ätt de senare täta indragningarne icke
härledde sig från harm öfver vissa artiklar, utan
från ett systematiskt förföljelsesystem i afsigt att
slutligen derigenom döda Aftonbladet, som den
omnämda skuggrädslan sannolikt ansåg umgås
med revolutionära planer och derföre syntes frukta.
Till denna fruktan bidrog den omständigheten att
de salarierade bladens alla försök att motarbeta
Aftonbladet endast verkade motsatsen, och att
publiken tycktes icke ogerna läsa dess polemiska
artiklar, som aldrig voro surmulna. Stundom
öfverdrefs till och med tidningens inflytande,
äfven af personer gom ej älskade den; såsom
då biskop Tegner en gång uti ett offentligt tal
i Vexiö domkyrka klagade deröfver, att Afton-
bladet numera vore det svenska folkets bibel.
Likasom för att uttryckligen bekräfta burn långt
det förut nämda förföljelsesystemet zick, till-
kännagaf vid 1840 års rikedag br August von
Hartmansdorff, som hade förvaltat hofkanslers-
embetet under den tiden, då de tätaste indrag-
ningarne skedde, från sin bänk på riddarhuset;
att hans afsigt hade varit att draga in Afton-
bladet hvarje dag och derigenom till slut göra
dess utgifvande omöjligt i brist på ansvariga ut-
gifvare af ständigt nya blad; men, tillade han,
så kommo 1838 års oroligheter, och då var mitt
välde slut. Till denna kistorik hör dock äfven,
att efter en indragning år 1838 tillkännagaf jag
offentligt, att om vidare indragning skedde, så
skulle ingen tidning utgifvas igen, förrän nytt
tillståndsbref derefter kunde erbållas (hvilket
efter hvarje ansökning dröjde 14 dagar), emedan
det kunde blifva intressant att se, huru allmän-
heten skulle upptaga den saken, som då icke
redaktionen vore skuld till. Om vederbörande
hade respekt för att sålunda på en tid helt och
hållet beröfva allmänheten i bufvudstaden och
laädsorten läsningen af Aftonbladet, vetjag icke,
men efter den betan hördes ingen vidare indrag-
nidg af.
Efter 1838 års upplopp, i de dagarne då Cru-
senstolpe skulle afföras till Vaxholms fästning
efter det förut nämda tryckfrihetsmålet, hvarefter
han blifvit för majestätsbrott dömd till 3 års
fästning och hvilken dom väckte en allmän jäs-
ning i sinnena, blef öck br von Hartmansdorff
aflägsnad från hofkanslersembetets beklädande,
och statsrådet Ihre, sedermera statsminister för
utrikesärendena, åtog: sig förvaltningen af det-
samma, hvarvid han påstods hafva fästat det vil-
koret att inga tidningsindragniagar vidare skulle
komma i fråga.
Om tilldragelserna år 1838 ir för öfrigt så
mycket skrifvet förut, att jag kan förbigå hela
denna period, hvarom mera utförligt kan läsas i
det årets Aftonblad,. Till. 1840 års riksdag åter-
kommer jag längre fram
Då efter Carl Johans död hans son, Oscar,
uppsteg på tronen, var landet fullt at förhopp-
ningar. En allmän belåtenhet uttalade sig ock
med några populära åtgärder, hvilka den nye
konungen genast vidtog, isynnerhet upphäfvan-
det af 1812 års kungörelse med förbud emot all
gemenskap med f. d. kong. familjens medlem:
mar, hvilken författning hade gifvit anledning
till icke blott de här ofvan nämda förföljelserna
och dödsdomarne mot Itre, Bergelin och Höö-
kenBerg, utan ock senare till det bekanta Dtiben-
Vegesachska målet. Äfven Aftonbladet delade
denna belåtenhet, som hos många öfvergick till
ren beundran och föranledde benämningen för-
tjusningsfeber, Denna entusiasm - represente-
rades inom pressen af Dagligt Allehanda, hvars
hufvädredaktör då var hr Dalman; Aftonbladet
förbehöl)- sig emellertid unti trö artiklaf i mars
månad 1844 med titeln: konung: Oscar och hans
ställning, att äfven se framtiden, an. . Något
tvifvel väcktes visserligen kort derefter af -ett
dirkulärbref, som chefen för landförsvarsdepar-
fementet, frih; Peyron, befalldes utfärda till ar.
inbos officerskårer med varning att icke deltaga
i några politiska. öfverläggningar: eller reform-
möten, hvilket förbäd tycktes ej stå väl tillsam-
mars med en liheral och störsinhad politik. Ett
faktam. tie, emellörtidsatt kop i slutet af
apri! 1844 kalladetill sig den bekante rättslirde,
förste expeditionssekreteraren JG. Richert, en
lika pedlig som insigtsfull man af frisinnade
grundsatser, med anbud, såsom allmänt sades,
att ingå i könseljen, men att Richert icke äl
såg sig kunna eller böra mottaga kallelsen, fö
modligen af giltiga skäl, utan reste tillbaka till
sitt landställe nära Lidköping. Derefter följde
vid samma rikedag bland annat sanktionen på
PK ADR and of lo orfornkte