tekes,, som , alhandlade hela verldshistorien i
frågof ochi svar, om jag rätt minnes på några
och sextio sidor. Härvid får dock ej lemnas
obemäldt att sistnämda bok framdeles vid många
tillfällen visade sig ha varit af nytta, sedan det
lilla den innehöll om de vigtigaste händelser och
årtal hade genom flitiga repetitioner hunnit fö-
sta sig väl i minnet. Min bror, som var fyra år
yngre än jag, kunde naturligtvis än mindre draga
någon egentlig fördel af en så tidig undervis-
ning. Jag kan dock icke glömma min förbin-
delse till nyssnämde lärare, numera kyrkoherden
i Skee, prosten A. P. Tranweus, dels för hans
Vänliga bemötande mot mig och min broder och
dels för det han, enligt dertill gifven ledning af
min far, egentligen sökte utveckla de reflekte-
rande själsförmögenheterna ech med den ringa
tillgång som den tiden fanns på populära arbe-
ten rörande verldskunskapen och naturläran —
Bastholms filosofi för olärda och en liten bro-
schyr af Klingvall om stjernhimmelen voro då
nästan de enda för ungdomen passande att tillgå
i dessa kunskapsgrenar — sökte väcka vårt in-
tresse för naturens åskådning, Kfvensom jag ännu
Nfligt eriorar mig min lycksaligh2t, då jag under
vårterminerna åren 1812 och 1813 fick fölia med
profersor Läljeblad och hans privatitter på deras
otaniska excursioner. Professor Liljeblad gick
och gällde, icke såsom något snille i sin veten-
skap, snarare tvärtom; emellertid hade han ut-
gifvit en flora, som för sin tid gjorde mycken
nytta; han var ock på sina excursioper om-
tyckt af studenterna, och nära ett hundratal
eltog ofta deri, ehurn dessa excursioner hörde
till privatföreläsningarne och således Wetaltes
särskildt. (Afgiften för privatlektionerna var då
tre rdr banko i terminen.)
Sedan Tranwus lemnat min fars hus strax ef-
ter magisterpromotionen 1812, der han blef en
bland de lagerkransade, voro jag och min bro-
der under två månader utan Informator samt
hade följaktligen tillfälle att leka och roa oss
nästan bela dagen så mycket vi ville, och denna
tid erinrar jag mig såsom särdeles njutningsrik,
ehuru vi uti sjelfva rummet för begagnande af
detta dolce far niente för det mesta voro in-
skräinkta inom gården och trädgården till huset
der vi bodde, eler att med särskildt tillstånd få
sitta i en båt, som var fastlåst vid stranden af
Fyrisån utanför samma egendom, Högtidsdagar
under denna tid inträffade naturligtvis, när vi
fingo besöka eller erhålla påhelsning af våra be-
anta, professorerna Fants, Aurivillii och Pehr
Afzelii söner, med hvilka det vänska liga um-
gänget fortsattes till dess jag lemnade akade-
mien. Det allra förnämsta var dock att om sön-
dagsmorgonen hvar tredje eller fjerde vecka få
resa med vår tar till Halqued, en vacker landt-
egendom halfannan mil från Upsala, der min två
år äldre syster uppfostrades hos en mycket an-
sedd familj, som var ett glästfritt hus för hela
orten.
Mot hösten 1812 erhöll jag till lärare dåvaran-
e magister docens, sedermera teologie profes-
sorn och domprosten Johan Thorsander. Hos
denne man är min förbindelse oförgätlig ej blott
för hvad jag lärde under de följande åren, utan
ock för hans undervisningsmetod, hvilken på grund
af ofen erfarenhet öfvertygat mig om det stora
behofvet af en reform i sättet för den allmänna
elementarundervisningens meddelande och grund-
lagt de åsigter, hvilka jag sedermera, dels så-
som tidningsutgifvare och riksdagsman, dels ock
såsom ledamot i styrelsen öfver Stockholms stads
undervisningsverk sökt göra gällande rörande
detta ämne. Å
Några år förut hade professorn i grekiska språ-
ket Christoffer Dahl (äfven bekant såsom förfat-
tare af flere sköna psalmer i den nya psalmbo-
ken) utgivit en grokisk grammatika. Uti före.
talet till denna grammatika fästade han upp-
märksamheten dervid, att förmågan att bibebålla
i minnet hvad man inhemtat genofn läsning huf-
vudsakligen beror på ett oftare upprepande deraf,
hvarigenom intrycket förnyas och bilden, eller
det man vill inhemta, slutligen fastnar, samt at
långa lexor icke befordra, utan snarare motverka
förmågan att minnas, emedan, när föremålen,
som skola uppfattas, blifva för många på en
gång, det ena utplånar eller försvagar intrycket
af det andra. m man antager, menar Dabl,
att lärjungen lär sig utantill blott fem nya ord
om dagen, men sedan repeterar dem, först hvarje
dag, sedan hvarannan, så hvar tredje, derefter en
gång i veckan o. s. v., med ett ord så ofta att
han är säker att icke kunna glömma något, så
skall han inpan kort, vid dessa repetioner, kunna
genomgå långa stycken på några minuter, utan
att denna minnesläsning skall förorsaka honom
ringaste ansträngning. På ett år skall han på
detta sätt lära 1,500 nya ord så säkert att de,
med vanliga själstörmögenheter, ej gerna kunna
glömmas, om han ej lägger språkets läsning helt
och hållet å sido. Men under tiden följer lära-
ren honom med grammuaikalisk resolution och
förklaring af meningarne, i hvilka dessa ord före-
komma, meddelar synonymer och förklarar skilj-
aktigheter dem emellan m,. m. Härigenom skall
lärjungen efter ett år ha inhemtat ej blott de
förutnämda 1,500 orden, utan sjelfmant andra,
troligen ännu 1,500, nästan utan att han vet
burn, samt dessutom känna det som han lärt med
Ån klarhet, som ger honom lust att lära mera;
så att, med fortsättande af en sådan undervis-
ring, ganska stora och säkra framsteg i ett språk
HREF YTV TS FAP FÅ FR FS FI, 2 10
i