tekes,, som , alhandlade hela verldshistorien i frågof ochi svar, om jag rätt minnes på några och sextio sidor. Härvid får dock ej lemnas obemäldt att sistnämda bok framdeles vid många tillfällen visade sig ha varit af nytta, sedan det lilla den innehöll om de vigtigaste händelser och årtal hade genom flitiga repetitioner hunnit fösta sig väl i minnet. Min bror, som var fyra år yngre än jag, kunde naturligtvis än mindre draga någon egentlig fördel af en så tidig undervisning. Jag kan dock icke glömma min förbindelse till nyssnämde lärare, numera kyrkoherden i Skee, prosten A. P. Tranweus, dels för hans Vänliga bemötande mot mig och min broder och dels för det han, enligt dertill gifven ledning af min far, egentligen sökte utveckla de reflekterande själsförmögenheterna ech med den ringa tillgång som den tiden fanns på populära arbeten rörande verldskunskapen och naturläran — Bastholms filosofi för olärda och en liten broschyr af Klingvall om stjernhimmelen voro då nästan de enda för ungdomen passande att tillgå i dessa kunskapsgrenar — sökte väcka vårt intresse för naturens åskådning, Kfvensom jag ännu Nfligt eriorar mig min lycksaligh2t, då jag under vårterminerna åren 1812 och 1813 fick fölia med profersor Läljeblad och hans privatitter på deras otaniska excursioner. Professor Liljeblad gick och gällde, icke såsom något snille i sin vetenskap, snarare tvärtom; emellertid hade han utgifvit en flora, som för sin tid gjorde mycken nytta; han var ock på sina excursioper omtyckt af studenterna, och nära ett hundratal eltog ofta deri, ehurn dessa excursioner hörde till privatföreläsningarne och således Wetaltes särskildt. (Afgiften för privatlektionerna var då tre rdr banko i terminen.) Sedan Tranwus lemnat min fars hus strax efter magisterpromotionen 1812, der han blef en bland de lagerkransade, voro jag och min broder under två månader utan Informator samt hade följaktligen tillfälle att leka och roa oss nästan bela dagen så mycket vi ville, och denna tid erinrar jag mig såsom särdeles njutningsrik, ehuru vi uti sjelfva rummet för begagnande af detta dolce far niente för det mesta voro inskräinkta inom gården och trädgården till huset der vi bodde, eler att med särskildt tillstånd få sitta i en båt, som var fastlåst vid stranden af Fyrisån utanför samma egendom, Högtidsdagar under denna tid inträffade naturligtvis, när vi fingo besöka eller erhålla påhelsning af våra beanta, professorerna Fants, Aurivillii och Pehr Afzelii söner, med hvilka det vänska liga umgänget fortsattes till dess jag lemnade akademien. Det allra förnämsta var dock att om söndagsmorgonen hvar tredje eller fjerde vecka få resa med vår tar till Halqued, en vacker landtegendom halfannan mil från Upsala, der min två år äldre syster uppfostrades hos en mycket ansedd familj, som var ett glästfritt hus för hela orten. Mot hösten 1812 erhöll jag till lärare dåvarane magister docens, sedermera teologie professorn och domprosten Johan Thorsander. Hos denne man är min förbindelse oförgätlig ej blott för hvad jag lärde under de följande åren, utan ock för hans undervisningsmetod, hvilken på grund af ofen erfarenhet öfvertygat mig om det stora behofvet af en reform i sättet för den allmänna elementarundervisningens meddelande och grundlagt de åsigter, hvilka jag sedermera, dels såsom tidningsutgifvare och riksdagsman, dels ock såsom ledamot i styrelsen öfver Stockholms stads undervisningsverk sökt göra gällande rörande detta ämne. Å Några år förut hade professorn i grekiska språket Christoffer Dahl (äfven bekant såsom författare af flere sköna psalmer i den nya psalmboken) utgivit en grokisk grammatika. Uti före. talet till denna grammatika fästade han uppmärksamheten dervid, att förmågan att bibebålla i minnet hvad man inhemtat genofn läsning hufvudsakligen beror på ett oftare upprepande deraf, hvarigenom intrycket förnyas och bilden, eller det man vill inhemta, slutligen fastnar, samt at långa lexor icke befordra, utan snarare motverka förmågan att minnas, emedan, när föremålen, som skola uppfattas, blifva för många på en gång, det ena utplånar eller försvagar intrycket af det andra. m man antager, menar Dabl, att lärjungen lär sig utantill blott fem nya ord om dagen, men sedan repeterar dem, först hvarje dag, sedan hvarannan, så hvar tredje, derefter en gång i veckan o. s. v., med ett ord så ofta att han är säker att icke kunna glömma något, så skall han inpan kort, vid dessa repetioner, kunna genomgå långa stycken på några minuter, utan att denna minnesläsning skall förorsaka honom ringaste ansträngning. På ett år skall han på detta sätt lära 1,500 nya ord så säkert att de, med vanliga själstörmögenheter, ej gerna kunna glömmas, om han ej lägger språkets läsning helt och hållet å sido. Men under tiden följer läraren honom med grammuaikalisk resolution och förklaring af meningarne, i hvilka dessa ord förekomma, meddelar synonymer och förklarar skiljaktigheter dem emellan m,. m. Härigenom skall lärjungen efter ett år ha inhemtat ej blott de förutnämda 1,500 orden, utan sjelfmant andra, troligen ännu 1,500, nästan utan att han vet burn, samt dessutom känna det som han lärt med Ån klarhet, som ger honom lust att lära mera; så att, med fortsättande af en sådan undervisring, ganska stora och säkra framsteg i ett språk HREF YTV TS FAP FÅ FR FS FI, 2 10 i