SV Vv
När han återfick sansen, låg han på en sten-
bänk i skuggan af en mur, och många nyfikna,
bronsfärgade ansigten omgåfyo honom. Bred-
vid honom porlade en källa.
Han kom genast ihåg allt.
— Hvar är han? frågade han.
De begrepo att han menade den döde man-
nen, och minst tio röster svarade honom på
en gång. De hade varsamt lagt liket i en
liten mörk kammare.
Han sträckte ut sin hand för att mottaga
den vattenbägare, som de bjödo honom.
— Badla straxt en frisk häst åt mig; jag
har ett vigtigt ärende att uträtta, yttrade han
härvid.
Han visste att ingen vänskap, ingen sorg,
intet lidande kan vara en giltig anledning för
en soldat att uppskjuta fullgörandet af sin
pligt.
Han tömde vattonbägaren begärligt; der-
efter resto han sig upp, CR Dogåre deras
anbud att hjelpa honom.
helt enkelt.
De förstodo honom; det fanns franska sol-
dater bland dem, och dessa ledsagade
utan att göra någon invändning eller fram-
kasta någon fråga, till det lilla fyrkantiga
rum i en af byggnaderna, der de placerat den
döda kroppen.
Han gaf med en åtbörd tillkänna att han
ville vara ensam; och alla drogo sig då tillbaka.