Lördagen bragte åter en af deesa intressanta musikaftnar, hvarmed hrr Satter, Lindberg och Gehrman glädja hufvudstadens konstvänner. Satter är en af dessa utöfvande konstnärer, som uppnått den punkt, der man både tekniskt och estetiskt beherrskar instrumentet: tonens möjligast fullhet och välklang i alla skiftningar samt intelligenson att med den vackraste effekt använda dem; dertill en teknik som ej besegrar svårigheter, utan för hvilker inga svårigheter finnas att besegra — dessa äro de mästareprof som förvärfvat Satter en så rättvis beundran, nemligen å ena sidan; å den andra har icke heller denne konstnär undgått de nedeättningsförsök som mästaren nästan alltid med visshet kan påräkna, under det att den oskadliga medelmåttan går fri. Men detta är vedertagen praxis i musikverlden och nämnes blott för att visa att äfven i detta fall ingen afvikelse sker från den vanliga ordningen, Tillsammans med de likaledes atmärkta konstnärerna hrr Lindberg och Gehrman gaf hr 8. denna afton Beethovens stora Ddur-trio, hvars första sats söker sin like i originell humor, som isynnerhet uti genomföringen utvecklar sig i tematiska kombinationer, hvilkas skarpa rytmer gifva denna del en den lifligaste dramatiska karakter. Det präktiga finalet med sina mångfaldiga öfverraskande vändningar bildar ett glänsande slut på det hela. Mellan dessa båda satser står det märkvärdiga musikaliska nattstycke, som förvärfvat detta verk benämningendas Geistertrio (Spöktrion?, och som verkligen ger bilden af de mörkaste fantomer, hvilka obevekligen förfölja och sönderslita en till dem förfallen själ. Hvarje försonande moment förjagas af än skarpare rytmer, hvarje rörande bön af än mer demoniska dissonanser; offrets fall betecknas af den nedåtilande kromatiska gången; dess sista ljud, af ett knappt hörbart pizzicato. Sedan doss vill hela den romantiska kompositörsverlden fabricera spökstycken, hvilka