Lördagen bragte åter en af deesa intres-
santa musikaftnar, hvarmed hrr Satter, Lind-
berg och Gehrman glädja hufvudstadens konst-
vänner. Satter är en af dessa utöfvande
konstnärer, som uppnått den punkt, der man
både tekniskt och estetiskt beherrskar in-
strumentet: tonens möjligast fullhet och
välklang i alla skiftningar samt intelligen-
son att med den vackraste effekt använda
dem; dertill en teknik som ej besegrar svå-
righeter, utan för hvilker inga svårigheter
finnas att besegra — dessa äro de mästare-
prof som förvärfvat Satter en så rättvis be-
undran, nemligen å ena sidan; å den andra
har icke heller denne konstnär undgått de
nedeättningsförsök som mästaren nästan all-
tid med visshet kan påräkna, under det att
den oskadliga medelmåttan går fri. Men
detta är vedertagen praxis i musikverlden
och nämnes blott för att visa att äfven i
detta fall ingen afvikelse sker från den
vanliga ordningen,
Tillsammans med de likaledes atmärkta
konstnärerna hrr Lindberg och Gehrman
gaf hr 8. denna afton Beethovens stora D-
dur-trio, hvars första sats söker sin like i
originell humor, som isynnerhet uti genom-
föringen utvecklar sig i tematiska kombi-
nationer, hvilkas skarpa rytmer gifva denna
del en den lifligaste dramatiska karakter.
Det präktiga finalet med sina mångfaldiga
öfverraskande vändningar bildar ett glän-
sande slut på det hela. Mellan dessa båda
satser står det märkvärdiga musikaliska
nattstycke, som förvärfvat detta verk be-
nämningendas Geistertrio (Spöktrion?, och
som verkligen ger bilden af de mörkaste
fantomer, hvilka obevekligen förfölja och
sönderslita en till dem förfallen själ. Hvarje
försonande moment förjagas af än skarpare
rytmer, hvarje rörande bön af än mer demo-
niska dissonanser; offrets fall betecknas af
den nedåtilande kromatiska gången; dess
sista ljud, af ett knappt hörbart pizzicato.
Sedan doss vill hela den romantiska kom-
positörsverlden fabricera spökstycken, hvilka