Musik.
Kungl. Operan bjöd i fredags på Norma,
den bekanta tragikomedien med sina prester-
liga skandaler, sin yppiga koleraturflärd,
hvilken: dock genomflätas af mången känslo-
varm melodi, som varit värd en bättre plats.
Såsom talpjes skulle Norma utan tvifvel
ort ett det noblaste fiasko. Men när fru
Michaeli sjunger, så hör man ingen annan
Prestinna än konstens, och detta kall upp-
bär hon med ett mästerskap i stil och
teknik som gör hennes Norma oförgätlig.
Endast genom denna diktionens energi, ge-
nom denna koloraturens aplomb och glans
kan partiet bevaras från att slå öfver i dess
komiska motsats, som här ligger så nära.
Blott i andra akten skulle vi önskat en nå-
got fastare antik hållnin: Pollione står för
långt under Norma; hon förkrossar nonom
endast genom att imponera på honem, —
De ädelt fraserade ställena i 4:de akten
göra ej mindre effekt än hennes stålliga
casta diva, och det hela väckte samma hän-
förelse som vanligt.
Fru Stenhammar ger en ädel mönsterbild af
Adalgisa; hennes fras (om ock ej alltid
koloraturen) är förträfflig: utrycket alltid
sannt och rent, och i vexelsången med Pol-
ione kunde denne med fördel stundom taga
sig hennes uppfattnieg till mönster. Fru
S:s sekunderande i den stora konsertduon
kan i precision svårligen öfverträffas,
Hr Arnoldsons Pollione är en verklig ar-
tistisk prestation, desto förtjenstfullare, ju
otacksammare rolen är. Endast vid ett par
ställen chargerade han något, såsom ofvan
antydts. Hans hållning i 2:dra akten, der
Polliones situation så lätt sjunker till det
löjliga, visar betydande takt och säkerhet.
— Äfven hr Sandströms Orovisto äri hvarje
hänseende ganska berömvärd. W. B.