Musik. Kungl. Operan bjöd i fredags på Norma, den bekanta tragikomedien med sina presterliga skandaler, sin yppiga koleraturflärd, hvilken: dock genomflätas af mången känslovarm melodi, som varit värd en bättre plats. Såsom talpjes skulle Norma utan tvifvel ort ett det noblaste fiasko. Men när fru Michaeli sjunger, så hör man ingen annan Prestinna än konstens, och detta kall uppbär hon med ett mästerskap i stil och teknik som gör hennes Norma oförgätlig. Endast genom denna diktionens energi, genom denna koloraturens aplomb och glans kan partiet bevaras från att slå öfver i dess komiska motsats, som här ligger så nära. Blott i andra akten skulle vi önskat en något fastare antik hållnin: Pollione står för långt under Norma; hon förkrossar nonom endast genom att imponera på honem, — De ädelt fraserade ställena i 4:de akten göra ej mindre effekt än hennes stålliga casta diva, och det hela väckte samma hänförelse som vanligt. Fru Stenhammar ger en ädel mönsterbild af Adalgisa; hennes fras (om ock ej alltid koloraturen) är förträfflig: utrycket alltid sannt och rent, och i vexelsången med Polione kunde denne med fördel stundom taga sig hennes uppfattnieg till mönster. Fru S:s sekunderande i den stora konsertduon kan i precision svårligen öfverträffas, Hr Arnoldsons Pollione är en verklig artistisk prestation, desto förtjenstfullare, ju otacksammare rolen är. Endast vid ett par ställen chargerade han något, såsom ofvan antydts. Hans hållning i 2:dra akten, der Polliones situation så lätt sjunker till det löjliga, visar betydande takt och säkerhet. — Äfven hr Sandströms Orovisto äri hvarje hänseende ganska berömvärd. W. B.