Slafhandel i östra Afrika. Såsom vi förut i korthet omnämt, kommer i dessa dagar att från England afgå ett sändebud till östra Afrika för att på underhandlingens väg söka åvägabringa afskaffandet af den slafhandel, som på der varande kust ännu bedrifves. Det är Sir Bartle Frere, som fått sig detta ansvarsfulla uppdrag anförtrodt. Denna sändning till ett aflägset land har sålunda icke något geografiskt, utan endast ett filantropiskt mål. Sir Frere far icke för att undsätta en stor resande, utan för att förlossa en stor kontinent — icke för att deltaga i upptäckandet af en gammal hemlighet, utan för att utrota en ingrodd orättvisa. Vi hafva nyligen anfört en upprörande berättelse från den australiska slafmarknaden ; men en af Englands underhus nedsatt komit har afgifvit berättelse om den ost-afrikanska slafhandeln, som visar, att de fasor, man stundom får höra omtalas från Söderhafvets öar, ständigt upprepas på afrikanska kusten. Dr Livingstones bref och de upplysningar, som hr Stanley medfört från det inre Afrika, hafva i England väckt en sensation, som icke kommer att lägga sig förr än det onda är uppryckt med roten. Dr Livingstone har färdats genom sjelfva skådeplatsen för denna ohyggliga marknad. De hinder, som legat i vägen för den fria kommunikationen med honom, hafva uppstått i följd af de krig och ödeläggelser, som framkallats genom slafhandeln. Ön Zanzibar ligger strax utanför kusten, med den lilla ön Pemba norr och ön Momfra söder om sig. Dessa öar skiljas från fastlandet genom en omkring 4 svenska mil bred kanal. Den närliggande kusten, från Port Durnford nära eqvatorn, till Cap Delgado, vid inloppet till Mozambiquekanalen, lyder under sultanen af Zanzibar, som residerar på ön. Detta halft parasitiska konungarike kan sägas lefva på att plundra fastlandet. På sjelfva Zanzibar finns en slafmarknad, der många tusen lafvar årligen säljas. Hr C. Virian beskrifver för underhusets komit hvad han såg der. Hundratals stackars negrer af båda könen, några lefvande skelett, andre feta och välklädda, ledas omkring vid en krokig käpp och undersökas såsom får eller annan boskap på en marknad.4 Från Zanzibar utföras de till Arabien, Persien och Muscat. Dessa arma varelser äro från fastlandet taget byte, som af araber föres till Zanzibar. Ett i tidskriften Quaterly Review återgifvet enskildt bref skildrar de scener, man får bevittna, då slafskeppen inlöpå i Zanzibars hamnar. Fartygen segla in under engelska örlögsmäns kanoner, ty på grund af ett fördrag med sultanen få de ej antastas. De stanna på omkring fyra fots vatten och slafvarne kastas: öfver bord och få krafla sig i land bäst de kunna. Någre ärö så medtagne af resans ansträngningar, att de sjunka till botten och drunkna; egarne stå och 8e på, för att öfvertyga sig om hvilka äro värde erläggandet af dem ihförseltull, om sultanens regering fastställt för hvarje slaf. De, som icke anses. värda att betala tull för, lemnas att dö der de fallit eller att dränkas af nästa flod. Dessa slafvar komma alla från den mnärliggende kusten. Generalmajor Rigby, f. d. konsul i Zanzibar, underrättade underhusets komitå att. hela det rika: landet från sjön Nyassa och söderut håller på attblifva öde. Dr Livingstone reste för någon tid sedan genom Manganjalandet, der en fredlig befolk: ning odlade -bomull::::Han:hade-sldrig sett sådan bomull och aldrig ett så bördigt land. Ett eller par år efteråt färdades han genom samma distrikt. Alla spår af industri voro försvunna. De leende byarne lågo iruiner; de hyddor, som elden sparat, voro fulla af lik. Barnen hade blifvit bortförda såsom slafvar och de fullvuxne mördade. Denna ödeläggelse fortgår på den breda landsträckan mellan de stora sjöarne och hafret. De öde sträckorna vidgas för hvarje år, ty menniskoröfvarne måste tränga allt längre och längre in för att finna sitt olyckliga rof. Generalmajor Rigby beskrifver ett distrikt, der man för några år sedan kunde resa tolf till tretton svenska mil och träffa på en by vid hvarje tolftedels mil. Två år derefter kunde: man färdas tjugu mil utan att stöta på en mensklig bostad. Hr Horace Waller sade sig en morgon ha sett tre byar brinna och hundratels menniskor bortföras. Bruket är att sätta eld på byarne och fånga invånarne under den förvirring som uppstår; eller frestår man genom förespeglingar om vinst någon byhöfding till att söka tvist med en angränsande by, lömskt öfverfalla den, föra bort så många han kan af befolkningen och i-utbyte. för desamma få gevär, krut och bomullstyg. Det folk, som fångas;på detta sätt, bortföres troppvis, karlarne med tunga trägafflar om halsarne, hvilka om nätterna fästas vid marken eller sammanbindas. Qvinnorna och barnen hopfästas med :tågs och hvarje försök att undkomma straffas med ögon