-VOUV -— vidrört hennes med samma likgiltighet och köld som hade de kysst bladen på en ros eller en hunds krusiga pels? Denna svaghet grämde henne bittert, hon blygdes deröfver för sig sjelf; dock var hon honom trogen; det skulle aldrig ha kunnat falla henne in att förråda hvad han anför. trott henne, fastän hon blifvit så djupt sårad af honom. Hennes hämnd — om någon sådan komme i fråga — måste vara våldsam, hastig och säker, såsom en soldats hämnd; den kunde aldrig ske genom ett svek, den kunde aldrig likna en vanlig qvinnas hämnd. Icke ett ord undföll henne, som skulle kunnat bli en nyckel till den hemlighet, hvaraf han ofrivilligt gifvit henne del; men hon studerade uppmärksamt den mans utseende, åtbörder och yttranden, som han hade hållit kär, och för hvilken han flytt såsom brottslingar undfly sina anklagare. — Hvad heter ni? frågade hon honom helt kort, då ett tillfälligt uppehåll. skedde i det allmänna samtalet. — Somliga kalla mig Serafen. — Ahl! ni ha således öknamn i England också? Jag trodde verkligen att engelsmännen dertill voro alltför stela och dystra... Men hur heter ni eljest? — Lyonnesse. — Ett så underligt namn! Och hvad är ni? — Boldat. — Godt! Hvilken grad?