-- VOUV -—
vidrört hennes med samma likgiltighet och
köld som hade de kysst bladen på en ros el-
ler en hunds krusiga pels?
Denna svaghet grämde henne bittert, hon
blygdes deröfver för sig sjelf; dock var hon
honom trogen; det skulle aldrig ha kunnat
falla henne in att förråda hvad han anför.
trott henne, fastän hon blifvit så djupt sårad
af honom. Hennes hämnd — om någon sådan
komme i fråga — måste vara våldsam, hastig
och säker, såsom en soldats hämnd; den kunde
aldrig ske genom ett svek, den kunde aldrig
likna en vanlig qvinnas hämnd.
Icke ett ord undföll henne, som skulle kun-
nat bli en nyckel till den hemlighet, hvaraf
han ofrivilligt gifvit henne del; men hon stu-
derade uppmärksamt den mans utseende, åt-
börder och yttranden, som han hade hållit
kär, och för hvilken han flytt såsom brottslin-
gar undfly sina anklagare.
— Hvad heter ni? frågade hon honom helt
kort, då ett tillfälligt uppehåll. skedde i det
allmänna samtalet.
— Somliga kalla mig Serafen.
— Ahl! ni ha således öknamn i England
också? Jag trodde verkligen att engelsmän-
nen dertill voro alltför stela och dystra... Men
hur heter ni eljest?
— Lyonnesse.
— Ett så underligt namn! Och hvad är ni?
— Boldat.
— Godt! Hvilken grad?